Det är inte ofta jag får anledning att klaga på tillvaron. Men vissa aspekter av affärslivet får mig att slita mitt hår i förtvivlan. Allt som oftast uppstår absurda situationer, där allt elände dock får farsartade proportioner och inte så sällan framkallar förlösande skratt. Att spanjorer vet att njuta av livet och inte arbetar mer än nödvändigt är ju ingen hemlighet. Men, det är närmast en positiv inställning till livet, där pekuniärt överflöd inte skattas lika högt som rofylldhet, samvaro och fest. Samtidigt ska man ha i minnet att tiderna på ön inte är de allra bästa och många affärsidkare klagar över bristande lönsamhet.
Alltså borde det vara intressant för dessa att sälja sina produkter. Men, icke då! Såväl stora koncerner som enmansföretag tycks ha en säljkår som inte valt yrket av hängivenhet. Ett litet axplock: bland våra tidigaste erfarenheter hänför sig en beställning av bordsvatten av en av öns största bryggerier. Enligt avtal skulle leverans ske några dagar senare, men idag, efter att drygt sju månader förflutit har vi vare sig fått några flaskor eller besked om orsak till dröjsmålet (vi har dock en annan leverantör, som skött sig exemplariskt).
Till ingången behövde vi ny markis ovanför entrén. En liten firma valde att skicka en person drygt 6 mil, fram och tillbaka, ta noggranna mått, diskutera vävkvalitet och färg, för att sedan aldrig höra av sig igen.
En vinfirma bjöd på smakprover, levererade ett antal lådor vin, utan vare sig betalning eller underskrift på mottagna flaskor. Veckovis skulle uppföljning av försäljningen ske, men efter två månader fick vi reda på att säljaren schappat till Teneriffe och att en annan säljare skulle ersättaren honom. Efter ytterligare två månader dök säljare nummer två upp, men då hade mitt tålamod trutit och han fick slokörad och förvånad ta med sig varorna. Att mitt förtroende för firman var obefintligt, tycktes han ha svårt att förstå.
Sista exemplet gäller en whiskygrossist. Han kom och visade sitt sortiment. Jag valde och beställde och gav honom dessutom i uppdrag att komma med priser på ett antal flaskor som inte ingick i deras ordinarie sortiment. Det tog en vecka innan leverans skedde; det vill säga, ungefär hälften av beställningen. Resten saknades. Tiden gick. Ett telefonsamtal, utan besked. Ytterligare andra följde och till slut svarade han inte då vi försökte kontakta honom. Då försökte vi med en fint och ringde från en annan telefon. Och se, då fick vi napp. Undanflykterna var emellertid desamma. Att behöva jaga säljaren kändes konstigt och jag beslöt att kontakta hans chef. Mäkta förvånad och inte så lite indignerad lovade han att ta tag i ärendet. När jag frågade ”om han nu inte hör av sig innan…”. Meningen hann jag inte avsluta förrän jag blev avbruten på ett sätt och med en röst som tagen ur en amerikansk gangsterfilm ” han ringer!!”. Vi väntar och dagarna går innan den efterlängtade ringsignalen kommer och då visar det sig vara chefen. På ett förläget sätt och med ett genant mumlande förklarar han att inte heller han lyckats få tag i säljaren, men lovar att återkomma. Slutet på historien blir att säljaren sent omsider dyker upp, förklarar varför alla missförstånd uppstått, där brist på batterier i telefonen och för lite pengar på mobilkortet tillhörde de i särklass bästa.
____________________________________________
Vädret just nu: Mulet, regnskurar och ca 18 grader.
