Sol och mörker

Vi bor på en av världens solsäkraste platser. Solen lyser över oss jämt. Och de dagar den är skymd av moln är dessa nästan undantagslöst så tunna att de ser ut att spricka upp när som helst. Mot bakgrund av detta tänkte jag beskriva ett vardagsfenomen som jag numera vant mig vid, men som är svårt att föreställa sig när man bor på nordliga breddgrader. Nämligen det ständiga mörkret! – inne. Inte heller som turist upplever man det då hotellen anpassar sig till de semestrandes längtan efter sol och ljus. Där möts man således av panoramafönster, ofta med ett läge som maximerar soltimmarnas antal mot den lägenhet, med balkong eller terrass, man betraktar som sitt hem, under en eller några veckor.



Men så ser inte vardagen ut för de flesta. Traditionella hus är byggda så att det finns tämligen få fönster. Det är inte alls ovanligt att det saknas i sov- eller vardagsrum eller i köket. Ljus kan istället stråla in via en patio eller ner från en skylight i taket. Vissa rum kan ha en fönsterliknande öppning till ett angränsande rum som sedan i sin tur eventuellt har ett eget fönster eller får indirekt ljus någon annan stans ifrån.
Och sedan där fönsterna finns, som dessutom oftast är små, är sätten att hindra sol eller dagsljus att nå husens innandömen otaliga.

Äldre hus har luckor eller jalusier av trä. Nyare av aluminium, både de som regleras manuellt och motoriserade. Ibland har man gjort ett fönster för att, kanske redan samma dag, göra dekorativa mönster i cement, så att bara obefintlig mängd ljus kan tränga in.Solen är stark och behovet av att skydda sig är stort. Så det är fullkomligt logiskt – men som sagt för mig kom det ändå som en överraskning.









Bilderna är tagna inom ett par kvarter i Arguineguin.

___________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.

En kort tillbakablick

Vi fick tidigt kontakt med ett par från Sverige. De hade då bott på Gran Canaria i 7 år och dessförinnan i Stockholm. Båda var ursprungligen från Chile men framför allt klimatet hade fått dem att bryta upp ytterligare en gång i livet. Först träffade vi Jimena och efter några gånger berättade hon att hennes man var konstnär, men drev samtidigt en kiosk på torget utanför museet i Agüimes. Det var i oktober 2007 och under en helg några dagar senare visste hon att han skulle måla ute i det fria och att sannolikt någon samtidigt skulle spela och sjunga. ”Ni kan ju gå dit, det blir säkert trevligt”, föreslog hon.


Detta var inledningen till första mötet med Nelson. Det var inte svårt att hitta och inte långt ifrån där vi ställt bilen, fick vi se första skymten av den fransk-inspirerade kiosken och dess ägare. Mitt på torget hade han lagt duken direkt på marken. Iklädd en overall, med mängder av färgfläckar både nya och torra, gick, eller snarare sprang Nelson med ett antal penslar i hand på sitt konstverk i vardande. Med några streck, en klick, en dutt eller några svepande drag växte bilden sakta fram, framför våra fötter. Kom nya gäster hoppade han i skorna, lade ifrån sig penslarna och serverade, med samma intensitet som han målade. Men lika ofta när inspirationen tog överhanden, lät han stamgästerna hjälpa till, vilka hade en viss vana av att servera sig själva.


Hit kom jag ofta. Ibland ensam, andra gånger med Birgitta. Men även tillsammans med bekanta eller de gånger vi var ditbjudna för att träffa Nelsons vänner. Vi satt vid kaféborden eller de i hast formerade långborden, allt efter omständigheterna.

Från första stund trivdes jag här. Vissa känslor går svårligen att beskriva med ord. Men ett par händelser kan måhända ge en illustration till trevnaden.

En kväll sitter Birgitta och jag vid ett av borden. Uppkrupen på en barstol, sitter en man i 30-års åldern. På bardisken har han lagt ett fång rosor. Jag hör honom säga något till Nelson och strax därefter reser han sig. Med bestämda steg går han till rosenrabatterna som vetter ut mot gatan. Ur bakfickan tar han fram en sekatör, väljer bland blommorna i häcken och klipper av de som fått nåd inför hans ögon. De han nyss plockat lägger han bland de andra och dricker sedan ur det glas som Nelson fyllt på medan han var borta.
”Vad gör han?”, frågar jag Nelson.
”Jo”, svarar han och fortsätter ”han får egentligen inte dricka för sin fru och för att inte hon ska bli arg på honom så tar han rosor med sig hem. Ju fler glas desto mer rosor”.
Ännu en gång upprepas detta. Först beställer han ett glas till. Därefter letar han efter lämplig botgöring. Där sitter han så en stund. Jag ser honom lägga en ros åt sidan. Han ber Nelson om en bit cellofan och lindar sedan detta noga runt skälken. Han reser sig, tar med sig alla blommorna, stannar till vid vårt bord och ger den ensamma rosen till Birgitta. Han säger något till oss, sedan går han hem. Vi bad Nelson tolka och vår nye vän hade sagt att Birgitta fick rosen ifall hon inte heller tyckte om att hennes man tog ett glas, då och då.

Vid ett annat tillfälle hälsade jag på själv. Klockan var lite mer än tolv på dagen. Vi är inte många, en knapp handfull gäster. På några stolar längre bort sitter en man och spelar gitarr. Han är målare, född i Argentina och har lite tid över, från det arbete han helst skulle vilja slippa. Med en otrolig stämma sjunger han till sitt eget spel, vilket visar sig vara argentiska sånger. Medan jag njuter i fulla drag, går på väg mot oss från motsatta sidan av torget apotekaren, som nyss lämnat sin affär för ett litet avbrott. Han är en regelbunden gäst. Han får automatiskt det han brukar dricka och det dröjer inte länge förrän han deltar i sången med sin andra-stämma. Det är november, varmt ute och bladen på de stora lagerträden skyddar behagligt mot direkt solljus. Jag summerade hastigt alla mina intryck och jämförde med de svenska förhållanden jag lämnat för inte mer än tre månader sedan. En känsla av stort välbehag, men även märklig, gränsande till overklig.

Jag skulle kunna fortsätta en god stund, men jag har för avsikt att återkomma till Agüimes. Det finns så mycket att berätta.



Det var mycket arbete med att sköta kiosken. Det ekonomiska utbytet stod inte i proportion till insatsen och dessutom inkräktade det på möjligheten att måla. Det var bakgrunden till att Nelson beslöt att sälja kiosken. Jag förstår honom, men det är inte utan att jag saknar den tiden. Jag saknar torget, med kiosken, en plats som för mig aldrig kan bli densamma utan Nelson. Men med eller utan honom; res dit! Upplev staden, strosa omkring i den gamla stadsdelen. Betrakta alla konstverk, njut av den gamla stadsbebyggelsen.



På första bilden ser ni kiosken; Nelson bakom och Birgitta framför bardisken. Andra fotot visar tavlan jag beskrev i färdigt skick. Upphängd på en utställning i San Fernando. Längst ner ett kort taget i en av de många gränderna.

__________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 25 grader.

Besök på en ostfabrik

Igår åkte vi och köpte ost. Men det var inte vilken ostdisk som helst vi var på väg mot utan en speciell ostfabrik, som hade egen butik. Av en bekant hade vi fått såväl rekommendationen som detaljerad vägbeskrivning och med Birgitta som kartläsare for vi iväg. Från motorvägen söderifrån tog vi av till höger mot Bahia Feliz. Avtagsvägen delar sig sedan och vi styrde mot Juan Grande. Då kom vi parallellt med motorvägen och körde längs kusten ca 4 kilometer innan vi svängde av till höger mot Castillo del Romeral. Nu var vi framme, nästan.
Här någonstans skulle vi ta till höger. Grusspår i asfalten skvallrade om en tämligen tät trafik in och ut från ingemansland, varför vi förmodade att vi kommit rätt. Och mycket riktigt. Där borta, strax vid havet låg några byggnader, målet för vår färd.


Vi parkerade till höger om den handmålade skylten Juncalillo al Golpito Vi möttes av ett stort antal hundar. En skällde, men han tröttnade snart.Till höger stod getterna i sina inhägnader. Efter ytterligare ett 50-tal meter in på gården gick vi in genom den gröna ytterdörren.

Väl inkomna och med stängd dörr fyllde vi, tillsammans med de fyra andra kunderna som kommit före oss, hela butiksytan. Butiken tjänade för övrigt också som lagerlokal och innanför dörren på motstående sidan såg vi samtidigt personalen i full gång med att ysta.
Det fanns 3 olika slags getostar. Färsk, mellan- och vällagrad. Vi köpte en bit på 1,6 kg med ett pris på 8 € kilot. Den är väldigt god och kan, likt Fetaost, användas till sallader. Eller varför inte som dessert, stekt eller smält med honung, hallon- eller hjortronsylt. Som tapas eller för att ackompanjera drinken. Förvaras den i kylen inuti en fuktig hushållshandduk, håller den sig lika fin minst en månad.



Vi pratade lite med ägarinnan. Hon noterade ju att vi var nya kunder och frågade varifrån vi kom och lite annat smått och gott. En liten utfärd som hade allt. En jätttefin produkt och ett varmt och vänligt bemötande. Därtill en uppfriskande påminnelse om ett äkta, gammeldags hantverkskunnande. Mer genuint än så här kan det inte bli.

__________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 30 grader.

Val- och delfintur

Efter en stadig brunch satte vi oss i bilen för att åka på en val- och delfintur. ”Gör de inget annat än leker turister dagarna i ända?”, tänker ni kanske. Men nu är det så att vissa lyckliga omständigheter har gjort att vi fått gratis-biljetter till båda evenemangen. Och sådant måste man ju utnyttja. Dessutom tycker vi det är trevlig förströelse.

Båten avgår från Puerto Rico och vi parkerar inne på hamnområdet. Vi kommer emellertid lite för tidigt och tänker då passa på att ta ut pengar från en bankomat. På väg till banken blir vi hejdade av en inkastare. Vi vinkar naturligtvis avvärjande när han kommer emot oss, och lika självklart tar han ingen notis om detta. Utan helt oberörd av vår motvilja att inleda något samtal frågar han varifrån vi kommer och hinner, innan vi svarat, berätta att han själv kommer från Nigeria. När han sedan får höra att vi är svenskar blir han överförtjust. ”Jag är bror till doktor Alban”, säger han och fyrar av ett bländande leende. Jaså?, säger jag, eller really?, eftersom vi pratar engelska. Nog anser jag mig vara hyfsat allmänbildad men här har jag en stor lucka – jag är inte uppdaterad angående matrikeln över praktiserande läkare i Nigeria. Min reaktion blir uppenbarligen inte den förväntade och för en kort stund stannar konversationen upp. Birgitta kommer, som vanligt, till undsättning och förklarar att dr Alban är en känd svensk pop-artist. Den glada stämningen återvänder och vi får sedan reda på att nämnda bror är girig och att han själv är gift med en skottska. Såväl ringen på hans finger som hustrun, som står ett antal meter bort, förevisas. Vi önskar varandra en fortsatt trevlig dag och Birgitta och jag återvänder till hamnområdet.



Vi är ett 20-tal personer som embarkerar båten strax före dess avgång, klockan 15.00. Under två timmar ska vi vara på sjön, och när vi nått det område där delfinerna vanligtvis brukar visa sig har det nog gått tre kvart. En avlägsen vattenstråle kommen ur havsytan, avslöjar en val som söker luft.



Skepparen styr dit och förväntningen stiger. ”Jakten” är spännande och det dröjer inte länge innan vi kommer ganska nära en Balaenoptera physalus, eller i vardagslag en sillval. Den kan bli hela 26 meter lång, men denna uppskattades till endast 17.

En mycket tevlig tur om det inte vore för det dj…a discodunket som strömmade ur högtalare, placerade lite varstans i båten. Det var endast under ”jakten” som det var tyst. Vad tråkigt att naturens storslagenhet inte kan vara nog, utan måste förhöjas av det entoniga dunkandet där ljudvågorna fortplantade sig in i plastbänkarna och vidare in i kroppen via sätesmusklerna.

________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.

Minigolf

Igår, tidigt på kvällen, åkte vi till Anfi Minigolf för att ta en match. Det sägs att anläggningen är Europas största, vilket verkar troligt. Med säkerhet är den däremot den finaste jag har sett. I det parkliknande området går man på stenlagda stigar bland prunkande växtlighet. Ett antal vattendammar finns, några med små vattenfall. Ibland korsas vägen av bäckar som då passeras via träbroar. Det är gott om parksoffor och där inte palmerna skänker svalka under sitt bladverk finns det även skydd mot solen vid vissa sittplatser.


Det är naturligtvis en 18-håls bana. Och likt riktig golf så finns idealresultatet för varje hål på ens resultatkort. Det minsta hålet är 10 meter långt och är ett par 2 hål. De längsta är 40 meter och par 7. Totalt 95 slag. Svårigheten består främst i att placera sig rätt inför nästa slag, eftersom banorna ändrar riktning. Bland de olika hindren finner vi också ett antal sandbunkrar.



Priset för vuxna är 5 € och för barn kostar det 3,50 €.


Efter drabbningen satte vi oss ner och släckte törsten, på restaurang Memsaab, på vars baksida man för övrigt också hyr boll och klubbor. Där satt vi och summerade våra kort men min blygsamhet förbjuder mig att berätta vem som vann.



Vi beställde också mat för att ta med oss hem Vi valde en rätt bestående av jätteräkor, lamm, kyckling och chorizo. Det blir ingen recension av maten den här gången, den ska ju ätas nylagad och inte bedömas efter att den värmts upp ett antal timmar senare.

__________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 30 grader.

Picknick i bergen

Mitten på augusti innebär semestertid. Badstränderna är fulla med folk, medan många affärer är stängda och bakom entrédörren hänger skylten ”semester” och med upplysning när de öppnar igen. Men även de butiksägare som inte unnar sig någon ledighet eller vanligtvis brukar ha lördagsöppet, såsom livsmedelsaffärer, stänger tidigare idag eftersom vi har allmän helgdag, Maria Bebådelsedag.

Då bestämde vi oss för att åka på picknik. I kylväskan stoppar Birgitta ner en enkel lunchsallad bestående av: isbergssallad, rödlök, paprika, tomat, serranoskinka, fetaost och gurka samt olivolja. Till det hade vi tänkt dricka öl, apelsinjuice och vatten. Några böcker och kameran stoppar vi ned, sedan är vi färdiga. Våra campingstolar ligger alltid i bilen.

Vi har inte under de senaste veckornas vardagar kunnat använda vår vanliga påfart till motorvägen, eftersom man förstärker en bergsvägg. Men inte trodde vi väl att vägarbetarna skulle vara på plats en dag som denna. Alla andra helger har de ju haft ledigt. Men, omvägen tar bara knappa tio minuter. Vi kör mot Arguineguin och strax vid infarten tar vi av mot Soria. En bra stund kör vi längs dalgången innan det bär uppför. När vi kommit till Soria svänger vi vänster mot Presa de las Niñas. Nu börjar klättringen på allvar. Men det är fin vägbeläggning, visserligen stundtals lite brant och ett antal hårnålskurvor, men jag tycker absolut inte att det ska avskräcka någon. Sceneriet är fantastiskt och varje gång förundras jag över öns variationsrikedom. Efter ytterligare en skyltning, svänger vi till höger och fem minuter senare är vi framme.



Vi plockar ur bilen och sätter oss för att äta vår medhavda matsäck vid sten-möblemanget. Vi är långt ifrån ensamma, det är relativt gott om semesterfirare, många från ön eller fastlandet. Men området är mycket stort och alla kan hitta en lämplig plats i solen eller i skuggan under de stora tallarna.

Efter vi ätit sjunker vi ner i våra bärbara fåtöljer och läser. Framför oss breder det massiva bergslandskapet ut sig runt den uppdämda sjön. Solen skiner och den höglänta vinden svalkar skönt. Vill man inte ta egen mat med sig, finns dryck och enklare tilltugg att köpa av Don Bocata.

Vi kör vägen över San Bartolomé och Fataga hem. Cirka 5 timmar och 8 mil från det vi lämnade San Fernando är vi hemma igen.



_________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.

Ett läkarbesök

Idag kvart i tio gick jag till vår motsvarighet till vårdcentralen. I våras fick jag någon form av infektion och har sedan dess med jämna mellanrum gjort återbesök. När man pratar med semestrande svenskar säger de, på tal om sjukdomar, nästan regelmässigt ”Ja, sjukvården är ju inte så bra här!” Det är nog avsett som en fråga men det formuleras som ett påstående. Möjligen ägde det giltighet för många, många år sedan, men idag är det snarare tvärt om eller…döm själva.

Vår centro de salud (vårdcentral) ligger i ett nybyggt komplex, ungefär 500 meter från där vi bor. Det är en stor byggnad i futuristisk stil. Det finns en akutavdelning som har öppet dygnet runt, årets alla dagar. Den vanliga vården har öppet måndagar till torsdagar kl 08.00 – 20.00. På fredagar stänger de två timmar tidigare.

Likt i Sverige blir man tilldelad en husläkare. Han undersöker, skriver ut medicin och vid behov remitterar till specialister. Till sin hjälp har han en sköterska. Hennes uppgift är att, vid andra tillfällen, följa upp tillfrisknandet och ta enklare prover, blodtryck, puls, vikt osv. Via datorn följer de sjukjournalen och var och en skriver in resultat, ordinationer och vad det nu kan vara.

Man beställer tid för läkarbesök via telefon. Vill man komma samma dag går det vanligtvis alldeles utmärkt eller längre fram om det passar en bättre. Läkaren hinner nämligen med många patienter på en dag, varför det är lätt att få tid.

Då man vid den utsatta tiden slår sig ner i väntrummer finns det två olika sätt för att hålla reda på ens tur. Ett är att följa den lista som är upphäftad vid sidan om dörren till mottagningen. Där står namn och tid. Det andra innebär att läkaren med jämna mellanrum, öppnar dörren och ropar upp 5-6 namn och sedan går man in efter varandra enligt den följden. I båda fallen uppstår emellertid ett problem: vem är vem? Det enda jag vet är ju att det är min tur t ex efter någon Juan eller Juanita. Nåväl, alla i kön diskuterar inbördes och med ord och gester faställs turordningen.

Om läkaren vill att prover ska tas, fyller han i en blankett och med den i hand går man sedan till receptionen för att beställa tid. Det tar i allmänhet någon dag innan man får någon. Första gången jag fick se minneslappen för provtagning blev jag mycket förvånad. Där stod datum och tidpunkt: 08.57! Hur rimmar denna exakthet med Spanien? Men, naturligtvis blev det inte min tur vid den utsatta tiden, utan i det här fallet tio minuter tidigare. Alla vi som hade blivit kallade stod utanför ett litet rum. Strax innanför dörren satt en kvinna med en massa papper och olika ställ för de provrör som många av oss hade med sig hemifrån. Längre in fanns fyra ”stationer”; en sköterska bakom ett litet bord, en stol till patienten och ett madrasserat underlägg till stöd för armbågen vid blodprovstagning. Där stod vi, säkert 20 personer, alla med blanketter i hand. Många av oss med små rör som vissa försökte smyga med i det längsta i papperspåsar medan andra ogenerat höll upp dem till allmän beskådan. Några med endast ett rör med ett gulaktigt innehåll medan andra hade ett flertal fyllda av laboratorieinnehåll av såväl flytande som fast form. En äldre man kom med en dunk!, säkert inehållande flera liter. Hela hans släkt måtte vara skröplig, för att travestera ett gammalt skämt. Kvinnan innanför dörrposten ropade upp namn i ett hiskeligt tempo. Vi som skulle in krockade i dörröppningen med de som skulle ut. Allt gick på ett par minuter, men rent logistiskt fanns det väl lite att förbättra.

Som ni kanske har förstått är ett läkarbesök här något annorlunda, främst vad gäller flexibiliteten angående tider, lika ofta kommer man in tidigare än utsatt, som senare. Men även det runt omkring. Att man inte har apparater och biljetter som reglerar de väntandes tur (det finns i receptionen). Avsaknaden av sittgrupper och soffbord samt ställ för tidningar representerande alla smaker och intressen. Man sitter och väntar i formpressade gröna plaststolar. Det är allt. Många svenskar skulle säkert ha synpunkter på detta.

Men, alla läkarbesök är gratis vid besökstillfället. Lägger man därtill att medicinen också är avsevärt billigare och konsultations- och vårdköer kortare, så ger det en annan bild än den förlegade.

Till sist, några rader om ett annat besök. Jag hade pratat med läkaren. Fått medicin utskriven och blev ombedd att vänta i ett angränsande rum, i avvaktan på att ta blodtrycket. Jag satte mig på en stol och efter någon minut kommer en annan patient in och förklarar på en närmast obegriplig engelska att doktorn undrar ifall det är ok att han äter frukost! Ja, säger jag, överrumplad och konfunderad och det dröjer inte många sekunder innan såväl mitt som det andra rummets dörr låses med nyckel utifrån. Där sitter jag, kanske 4 minuter, innan det återigen rasslar i det yttre rummets nyckelhål. Sedan blir allt tyst. Genom väggarna och dörren kan jag urskilja ljud efter hur läkaren vecklar upp sin medhavda matsäck och äter. Ytterligare någon stund senare öppnar han dörren intill rummet där jag sitter, trycket kontrolleras och jag går hem. Charmigt va!


_____________________________________________

Vädret just nu: molnfritt och 25 grader

En liten marknad

Idag är det söndag, vilken gått i lättjans tecken. Det hade inte funnits något att berätta om det inte vore för några underliga associationer angående veckodagen och innehållet i den bok jag läser för tillfället (eller rättare, en av dem, för jag har alltid flera böcker på gång samtidigt). Bland annat handlar den om handel mellan länder. Och på tal om handel brukar charterbolag och reseguider upplysa om de marknader som finns. I turistområdena på öns södra sida är det främst de i Arguineguin (tisdag), San Fernando (onsdag, lördag) och Mogán (fredag). Men så just på söndagarna finns ett alternativ. Nämligen Faro 2 i Maspalomas. Jag vill emellertid påpeka att denna lilla marknad är väldigt mycket mindre, både till antalet utställare och område. Men till följd av fler privatsäljare och mindre professionalism, går det nog att göra fynd här. Om ni sedan på väg hem börjar ångra och känna tvivel för ert förmodade klipp så är ni i gott sällskap om att missbedöma en affär. Tänk på de holländare som köpte Manhattan av indianerna för 60 dollar för att sedan, 1667 ge den till britterna i utbyte mot Surinam!

Jag är ju trots allt bokhandlare så vad är naturligare än att skriva om böcker. De jag läser nu och som jag alla kan rekommendera är: Imperiernas tid 1815-1919 (varur fakta till stycket ovan är taget); Oscar Wilde – ett författarliv; Avgörandets ögonblick – invasionen i Normandie 1944 samt Den enarmade pianisten.

__________________________________________________

Vädret just nu: stjärnklart och 25 grader

Lagar och förordningar

Sen förmiddag har jag tagit för vana att promenera. En sträcka som i raskt tempo tar en dryg timme. Jag försöker göra det dagligen, oavsett väder. Uttrycket ”i ur och skur” passar väl inte på våra förhållanden, men det är en avsevärd skillnad på att gå turen, som delvis är ganska kuperad, i 25 eller 35 grader. Jag går också alltid exakt samma rutt för det gör det lättare att ostört fundera, vardagsfilosofera om man så vill. Under dagens motionspass reflekterade jag över canariernas respekt för polisen och formulerade tankarna och vissa minnesbilder i ord, för att skriva ner dem ikväll.

Gemene man har som sagt stor respekt för polisen. Alltifrån trafikpolisen till Guardia Civil. Det finns gott om poliser och de syns överallt och stickprovskontrollerna i trafiken är otaliga. Minsta vink med handen eller ljud från deras visselpipor, som är ett uttryck för tillrättavisning, åtlyds omedelbart. De ger också ett tufft intryck. Oavsett om de patrullerar till fots, färdas i bil, sitter på sina motorcyklar, kör scooter eller till och med kommer cyklande i kortbyxor och hjälm. Det finns en auktoritet som skiljer sig avsevärt från den svenska motsvarigheten. Det är svårt att se att Astrid Lindgren skulle valt att gestalta polisen som hon gör – de som tafatt och inte så litet töntigt jagar busiga småbarn runt Villa Villerkulla i boken om Pippi Långstrump - om hon vore spanjorska.

Men med detta sagt ter det sig paradoxalt att canariernas bristande laglydighet är lika uttalad! Här finns gott om förbudsskyltar, men jag tror inte att en enda efterlevs. Jag kan ta parkeringen vid Melonerasstranden som exempel, men det är likadant över hela ön. Ner mot havet leder en återvändsgata som slutar med en rondell. Denna har generellt stoppförbud. Därtill är det markering i vägbanan och skyltar som anger taxizon och plats reserverat för handikappade. Hela vändplatsen är alltid smockfull med bilar, vars ägare bekymmerslöst solar och badar i timtal och på helger mer än halva dagar, medan halta och lytta och taxichaufförer får se sig om efter ett annat ställe att parkera på.

I detta sammanhang mindes jag en händelse för sex månader sedan, då jag önskade att Birgitta vore mindre ambitiös i sin iver att assimileras till vårt nya lands sedvänjor. Hon skulle hämta mig med bilen och jag hade väntat några minuter över den överrenskomna tiden, när hon ringer mig. Det första hon säger är: ”bli nu inte arg”. En onekligen olycksbådande inledning. Jag har hört den förut och det brukar innebära rejäla fakturor från bilverkstadens plåt- och lackavdelning. ”Vad har hänt”, frågar jag. ”Jag står bredvid några poliser”, får jag till svar. ”De skriver ut böter. Jag skulle svänga ut mot Arguineguin, där var en stoppskylt, det gjorde inte jag”, fortsatte hon märkbart stressad. ”OK, kom så fort du kan”, svarar jag. En stund senare kommer Birgitta, går ur bilen, ler mot mig och säger: ”jag fick rabatt!” Boten löd på 150 €, men betalade man inom 30 dagar fick man dra av 30 procent. Vilket underbart land!

På samma tema gjorde jag mig själv också skyldig till en försyndelse. Jag parkerade utan att betala för p-biljett. En dålig vana jag har sedan tidigt 70-tal. Under en av de främre vindrutetorkarna låg en böteslapp, men också ett pyttelitet kuvert med skrivna instruktioner på. Där stod att om jag betalade avgiften i efterskott och lade ner kvittot i kuvertet och stoppade det i en lucka på parkeringsautomatens framsida, så skulle jag slippa böter.

Det måste vara ett uttryck för det katolska synsättet. Synda – några Ave Maria – sedan är allt klart. Nästa steg blir nog att konvertera.

Vi har ju våra söner kvar i Sverige och vi ringer och skriver med jämna mellanrum. Jag hämtar avslutningsvis följande, ur ett brev jag skickade strax efter vi flyttat till vår nuvarande bostad.

// Där vi bor, finns på flera ställen stora skyltar uppsatta med fyra förhållningsregler som gäller inom området. Inga djur, inget bollspel, inga motordrivna fordon samt tystnad efter kl 10 på kvällen. För att allt ska vara lättförståeligt kompletteras texten av symboler på hund och boll etc, alla överstrukna med kraftigt kors i rött. När vi gick med mäklaren tidigare påpekade han också vilken lugn stadsdel det var. Vi har nu bott här ett antal nätter med följande erfarenhet. Vi har inom en snävt hållen radie kunnat räkna till 4 hundar och en gris! En stor svart av typ hängbukssvin. Grannen till vänster har en motorcykel som parkeras utanför tomten och mittemot har en storfamilj basketkorg och fotbollsmål utanför dörren och barnen ( ibland även vuxna ) uppvisar en livsglädje och träningsvilja som stundtals är imponerande. Däremot är det tyst som stadgats. Troligen är folket så slut efter att ägna hela dagarna åt bollspelande och jagandes allehanda djur att de stupar i säng. Vi trivs dock alldeles utmärkt. //

En dag i Las Palmas

Igår hade vi ett ärende att uträtta i Las Palmas södra del, stadens geografiska ursprung, numera stadsdelen Vegueta. Ett fantastiskt område som jag tänker berätta mer om, men inte idag. Jag kan däremot redan nu tipsa om en mycket bra parkeringsplats. Från motorvägsinfarten söderifrån tar man av till höger vid de första vägskyltarna som anger Vegueta och Triana. Vägen går sedan under motorvägen. Håll hela tiden vänster och efter hundra meter är du framme. Det är lika lätt att komma in som att åka därifrån. Vill man, kan man samtidigt som man shoppar få bilen tvättad, något som jag dock inte rekommenderar. När vi provade det, var det slarvigt gjort och till en hög kostnad. En alldeles utmärkt biltvätt finns emellertid på Avenida de Gran Canaria i Playa del Inglés. På skylten utanför står det Autolavado Artesanal. För 15 € får man bilen rengjord, såväl ut- som invändigt. Jag lade märke till en passus i informationen om de olika tvättalternativen. Där stod att de lägger ner maximalt 1½ timme på varje bil. Bilen blev mycket fin och färdig vid den utlovade tiden. Hit går jag fler gånger.

Men, tillbaka till Las Palmas. När vi gjort det vi skulle fortsatte vi till Muelle, en bra bit norrut. Detta stora shoppingcenter använder vi främst för deras rymliga parkeringshus, (för den ekonomiskt sinnade kan det vara intressant med informationen att det är gratis, de tre första timmarna). Därifrån är det sedan ca 5 minuters promenad till Las Canteras östra ände och ytterligare några minuter till varuhuset El Corte Inglés.

När klockan hunnit bli ungefär halv ett känner vi så smått att det vore gott med något att äta. Det är med andra ord dags att jaga ett lunchställe. Det här är alltid för oss förenat med en viss vånda. Förr, i Stockholm för 15 år sedan, hängav vi oss åt ett närmast ändlöst velande i jakt på det perfekta stället. Men vi har blivit riktigt duktiga med tiden, nu resonerar vi så här; hellre riskerar vi att hamna på ett något sämre ställe än vi ursprungligen tänkt oss, vid rätt tidpunkt, än ett oftast mycket dåligt ställe långt senare. För till slut har såväl hunger som trötthet fördunklat allt omdöme och den enda tanken är ”huvudsaken jag får något i mig” följt av ”om man ändå vore hemma snart”. Så efter att sex, sju restauranger, barer, tavernor, cervecerias, alla av olika karaktär och prisbild ratades, avbröt vi letandet och var på väg ner mot ett säkert ställe, nere vid stranden i Las Canteras. På vägen dit fann vi dock en restaurang som vi tyckte såg lovande ut, så vi gick in.

Vi blir väl mottagna av en kypare och eftersom bara drygt hälften av de uppskattningsvis 15-20 små borden var upptagna kan vi välja var vi vill sitta. Jag beställer två kalla öl. En kort stund senare återvänder kyparen och frågar vad vi vill äta. Kött eller fisk? Efter det Birgitta och jag enats om fisk, föreslår kyparen något som ska vara ytterst delikat. Med miner och gester förstärker han alla sina superlativ och vi blir påverkade av hans entusiasm och följer hans inrådan.

Förrätten, eller snarare tilltugget till ölen, i väntan på maten består av friterade sardeller (boquerones fritos). Vi får en tallrik med ett litet berg av fisk, flankerat av några citronklyftor och därtill salt. De är knaprigt goda om än inte med någon uttalad smak. Fler gäster anländer och snart är det endast ett fåtal bord som står tomma. Det är ett mycket högt tempo, personalen arbetar effektivt, men det upplevs inte som jäktigt, bara livfullt. Vi tycks vara de enda gästerna som inte har spanska som modersmål. Vi sitter och småpratar, spetsar emellanåt några sardeller på gaffeln, sköljer ner dem med en klunk öl och allt är så trivsamt det kan bli.

Sedan serveras kummel (marluz) med kokt potatis och sallad. Fisken får vi i form av två kotletter. Råvarorna kunde inte vara bättre och salladen är fräsch. När vi ätit färdigt erbjuder kyparen oss ett rikt utbud av desserter och drycker. Men vi är nöjda så. Notan slutar på 43 €, vilket även inkluderar en extra öl som jag ansåg mig behöva.

Mat är jätteviktigt för oss. Birgitta lagar underbart gott och har även fått förfrågan om hon vill bli kock på en svenskägd restaurang. Sedan vill jag också passa på att kommentera det jag sa ovan om att hitta det perfekta matstället. Med det menar vi det som för tillfället motsvarar våra önskningar. Ibland har man ont om tid, då räcker det att stå vid en bardisk och äta och dricka. Andra gånger är det nödvändigt att sitta, och gärna länge. Man kan vara sugen på något asiatiskt, något salt, kaprissmak, ett glas vin, lite bröd, olivolja, skinka eller en sju-rätters måltid under en hel kväll. Det rätta innehållet, med en trevlig inramning och till ett bra pris - det är perfekt. Därför är uttrycket prisvärt det bästa och som jag hädanefter refererar till i min bedömning. När man får vad man betalar för – och helst lite till.

Jag tog med vårt besök på restaurang La Bodeguilla mera som en illustration till hur vi resonerar än att få alla att vallfärda dit. För vi ansåg nog inte att det var prisvärt. Vi hade önskat att köket hade lagt ner lite mer arbete på tillagningen med en god sås till och överlag kraftigare smaksättning och inte bara förlita sig på ypperliga råvaror.

Hantverksmässan i Maspalomas

Nu är värmeböljan över. Den högsta dagstemperaturen kunde vi notera i lördags, 46 grader i skuggan. Då hade vi egentligen tänkt besöka en hantverksutställning, men det lade vi på is! Igår var vi där emellertid. Det var runt ett 30-tal utställare som under den kommande veckan ger prov på det hantverkskunnande som finns på ön. I var sitt litet vitt tält, grupperade framför en estrad där vid tillfället en musikant spelade gitarr och sjöng, salufördes framför allt keramik, brodyr, smycken och olika produkter gjorda av trä. Vi hade sett det mesta tidigare på andra håll, men en bekanskap var ny; Carlos Alzola, en möbeldesigner som hade produkter som var lite annorlunda. Han har tydligen sin verkstad och utställning i Las Husesas, Telde. Det fanns ytterligare en konstnär som utmärkte sig. Han gjorde bl a mobiler, men tyvärr så var hans visitkort inte så marknadsmässigt, varför jag inte kan skriva ner vare sig namn eller adress. Men jag har hans telefonnummer!

Vi lämnade området, vid foten av fyren i Maspalomas, tidig natt och gick sakta hem.