Årets varmaste dag

När vi gick ut idag på morgonen var det årets varmaste dag. Klockan 08.30 var det 30 grader. Under dagen hände det inte något anmärkningsvärt. Jag träffade en vän vid 11-tiden. Vi gick till en kvartersbar, fem minuter från där jag och Birgitta bor, för att prata lite över en kopp kaffe. Varsin cortado blev det. Så småningom blev det kväll. Solen gick ner och temperaturen sjönk. Birgitta stod som vanligt för maten, och medan hon lade sista handen vid den, bar jag ut tallrikar, bestick, glas och drycker. Halv nio minns jag klockan var när vi gick från köket till ute-matplatsen för att sätta oss ner. Då plötsligt, precis i samma stund som vi ställer maten på bordet, blåser det upp. Riktigt kraftiga vindar. Vi bor ganska skyddat, men jag uppskattar en vindhastighet upp emot 10-12 m/s, kanske mer. Vindar som var riktigt heta. Det kändes som att få en gigantisk hårfön riktad mot kroppen. På mindre än tjugo minuter, gick termometern från 30 till 40 grader. Oerhört fascinerande.

Ett bankärende

En dryg månad har gått sedan jag aktiverade min blogg. Orsaken till att nya inlägg inte publicerats därefter, beror på att arbetet med bokhandelns hemsida har tagit all min tid. Nu är det mesta emellertid gjort och hädanefter är det tänkt att nya alster ska komma mera regelbundet, om än inte dagligen.

Vi har snart bott på Gran Canaria i två år. En fantastisk tid, med upplevelser som motsvarar mer än våra senaste 10 år i Sverige. Jag kommer därför att blanda dagshändelser med tillbakablickar. Till slut kommer jag väl ikapp tiden, men idag inleder jag med hur dagen den 28:e juli 2009 har gestaltat sig.

Vid sex-tiden på kvällen åkte vi ner till Meloneras för att bada. En stadig bris svalkade och halvmeterhöga vågor slog mot stranden. Vattnet var behagligt varmt. Försedda med solstolar, vatten, och naturligtvis en bok var, satt vi under någon timme eller så och njöt vid strandkanten. Nu, något senare har vi precis ätit vår middag. Solen har gått ner för ett antal timmar sedan och det är mörkt. På bordet står två stearinljus, i var sin mässingsstake, och sprider ett varmt sken. Det är 25 grader och vindstilla. Till höger om mig har jag ett glas rödvin, som beräknas räcka till slutet för min redogörelse för en annan av dagens händelser.

För knappt fyra månader sedan fick vi en bokförsändelse från Sverige. När jag skulle lösa ut den av brevbäraren reagerade jag för kostnaden. Den var alldeles för hög, enligt min uppskattning. Men postbudet fick sina pengar och jag gick tillbaka in i huset för att öppna paketet. När jag därefter läser på följesedeln ser jag att vi har betalat importmoms som om värdet på en svensk krona, motsvarar en euro. Därav förklaringen till min tidigare förvåning. Vi hade betalat ungefär tio gånger för mycket. Några dagar senare gick jag till vår revisor och bad honom att kräva tillbaka det överskjutande beloppet av Hacienda (skattemyndigheten). Inga problem, sa han och lovade att samma dag ringa till Las Palmas och reda ut missförståndet med valutaomräkningen.

Tiden gick men inget nytt från revisorn. Men så, för en månad sedan ringde han och berättade med glädje i rösten att vi fått rätt mot myndigheterna. Pengarna skulle sättas in på vårt konto. Med utbyte av artighetsfraser avslutade vi samtalet och var säkert lika lättade båda två över att ärendet var avklarat.

När ytterligare två veckor förflutit gick jag till revisionsbyrån för att betala skatt och frågade då samtidigt hur det blev med våra moms-pengar. De kommer snart, försäkrade de.

Förra veckan ringde revisorn och bad mig komma till kontoret. De behövde min underskrift på ett papper. Samma dag hade jag fått ett rekommenderat brev från Hacienda. Språket vållar mig problem i vardagslag och kanslispanskan underlättade inte precis förståelsen av innehållet. Jag tolkade det emellertid så att det hade att göra med momspengarna, varför jag tog med det till revisorn. Väl där skulle jag, enligt nya besked, inte skriva min namnteckning, utan istället fick jag två nya papper med mig därifrån. Med ett original och kopia anvisades jag att gå till banken, för att de med underskrift och stämpel skulle styrka att det uppgivna kontot verkligen var mitt.

Det är bakgrunden till att Birgitta och jag idag, sen förmiddag, är på väg till vår banks lokalkontor i San Fernando. Det är gott om folk ute och till följd av detta en utmaning att hitta en vettig parkeringsplats i närheten. Jag skriver ”vettig” för om man alltid hade ambitionen att parkera på ett lagligt sätt skulle man få avsevärda problem med att bli av med bilen. Det är osedvanligt varmt, lite drygt 37 grader, så även en kort promenad framkallar en och annan svettpärla på pannan. Väl framme läser en vänlig bankman våra papper, men förklarar att han dessvärre inte kan fylla i dem, utan vi måste gå till det kontor som öppnat kontot. Nåväl, tillbaka till bilen och sedan ungefär en och en halv mil till Puerto Rico. Vi tar naturligtvis motorvägen och strax innan rondellen till Tauro ser vi att tunnelarbetet för sträckan mot Mogan har kommit en bra bit på väg. Det ser också ut som att man förbereder på- och avfartsvägarna och högra filen är därför avstängd.

Vi parkerar bilen strax utanför Atlantida, vattenparken, och passerar efter ett hundratal meter ett tämligen avfolkat shoppingcenter, går in på banken och några minuter senare återvänder vi med papperna vederbörligt bestyrkta. På väg mot bilen tittar jag upp mot höger och bostads-komplexen på bergssluttningen bakom macken och påminner Birgitta om när vi, för mer än ett och halvt år sedan, var bjudna på middag hos en svensk vi lärt känna. Han ringde och bjöd oss tillsammans med några andra av hans vänner. Han var mycket duktig på att laga mat och vi fick iransk köttfärs, vilket påminde om kebab. Till detta serverades bl a saffransris och youghurtsås. Det var en lyckad kväll med en mycket brokig församling, vad gäller nationaliteter. Värden var i likhet med några andra gäster svensk, men född i Iran. En annan svensk var polack, en norrman var marockan. Bland engelsmännen dolde sig en skotte och en tjeck plus en tvättäkta engelsman. Vi var de enda som var mantalsskrivna på Gran Canaria så där satt vi omgärdade av en massa utlänningar!

In i bilen, ner med rutorna och så iväg, tillbaka till San Fernando. Triumferande likt Chamberlain, viftar jag med papperna strax jag kommit innanför dörren till revisorn, visandes att mitt uppdrag är slutfört. Han granskar dem, finner dem i sin ordning, men tillkallar en medarbetare, varvid ett kort men intensivt samtal tar vid. Vänd till mig säger han att nu krävs det bara ett papper till. De kommer att ringa mig inom de närmaste dagarna. När det är underskrivet av mig är det klart. Vi säger bye, chiao, hasta luego, men vis av de senaste händelserna försäkrar jag mig om att jag förstått allting. Med högra handen på ytterdörrens vred på väg ut, rekapitulerar jag därför kort vad som sagts för att få en bekräftelse på detta. Jag slutar med orden ”och när jag skrivit under nästa, det sista papperet, så kommer pengarna att sättas in på mitt konto - eller hur?”. Revisorn ler och säger ”We hope”!