Tre av våra söner kom den 16:e för att fira jul och nyår med oss, så det har inte blivit mycket tid över för att skriva nya inlägg till bloggen. Tyvärr förde de med sig ett ruskigt väder. Sedan de landade har det regnat till och från. Slagregn blandat med tama skurar. Lägg därtill åska och kraftig blåst, så förstår ni att vädret inte är det bästa. Typiskt vinterväder. Det är emellertid inte kallt, 16 till 20 grader.
Under mellandagarna tänkte jag skriva om vårt Lucia-firande. Till dess önskar jag alla kända och okända läsare en riktigt God Jul!
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnigt och 20 grader.
tisdag 22 december 2009
fredag 11 december 2009
Några helgdagar
Så är det äntligen fredag, med några dagars ledighet. Nu har förvisso inte veckan varit över hövan ansträngande för gemene man eftersom den haft några helgdagar. Den 6:e december är landets konstitutionsdag och det ska ju firas. Detta datum inföll emellertid i år på en söndag och så kan man ju inte ha det, då är vi ju lediga i alla fall, tycks resonemanget ha gått. Så helt resolut flyttar man fram den till dagen därpå och så är det mesta stängt under måndagen.
Inte heller den 8:e öppnar de flesta affärer eller några banker sina dörrar. Då firas en mycket stor katolsk högtid som heter La Immaculada Concepción de Maria – eller på svenska, den obefläckade avelsens dag. De resterande av veckans dagar har dock varit som vanligt.
Även solen har lyst som vanligt, men det blir allt kallare på morgnarna och kvällstemperaturen sjunker både brantare och djupare. Veckans kallaste morgon hade vi endast 14 grader, men mestadels var det runt 16 till 18. Mitt på dagen är det åtminstone de pålitliga 25 graderna och ännu har inte vinterregnet kommit.
Imorgon är vi bortbjudna och på söndag tänker vi fira Lucia, som sig bör, i staden Santa Lucia.
___________________________________________________
Vädret just nu: Lite spridda moln och 20 grader
Inte heller den 8:e öppnar de flesta affärer eller några banker sina dörrar. Då firas en mycket stor katolsk högtid som heter La Immaculada Concepción de Maria – eller på svenska, den obefläckade avelsens dag. De resterande av veckans dagar har dock varit som vanligt.
Även solen har lyst som vanligt, men det blir allt kallare på morgnarna och kvällstemperaturen sjunker både brantare och djupare. Veckans kallaste morgon hade vi endast 14 grader, men mestadels var det runt 16 till 18. Mitt på dagen är det åtminstone de pålitliga 25 graderna och ännu har inte vinterregnet kommit.
Imorgon är vi bortbjudna och på söndag tänker vi fira Lucia, som sig bör, i staden Santa Lucia.
___________________________________________________
Vädret just nu: Lite spridda moln och 20 grader
söndag 6 december 2009
Besök från Sverige
Den 18 november fick jag ett mejl som började så här:
”Hej Lennart och fru! Jag har säkert läst 10 olika bloggar om Gran Canaria. Av folk som bara älskar ön och några som ni, som bor där. Eran var klart trevligast. Jag och min dotter (12 år) besöker Gran Canaria mellan den 2 och 16 december. Det vore väldans kul att träffa någon som faktiskt bor där och höra live hur ni har det. Om ni har någon tid någon dag, så vore det trevligt att ta en fika tillsammans.”
På detta följde en korrespondens och så, igår eftermiddag hämtade vi Jeanette och dottern Cecilia utanför deras hotell i Playa del Inglés. Med sig från Sverige hade de fyra paket Zoéga skånerost och en rulle Odense mandelmassa. Vi kvittade detta med tre pocket-böcker, vilket uppskattades av våra läsälskande gäster. Under några timmar pratade vi, mestadels besvarade vi alla frågor om tillvaron härnere men jag fick även värdefulla tips om vad slags information som är intressant för svenska läsare. Bl a var man bäst handlar och vad saker och ting kostar. Så i kommande inlägg tänker jag ta några axplock från olika affärers varuhyllor.
Det var en trevlig stund med kaffe, glass och färska jordgubbar i solskenet. En händelse som också är symptomatisk för vårt nya liv. Tillfälligheter ges allt större utrymme och där våra och andras vägar korsas, för kortare eller längre tid. Främlingar som blir bekanta och i vissa fall vänner.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnigt och 20 grader.
”Hej Lennart och fru! Jag har säkert läst 10 olika bloggar om Gran Canaria. Av folk som bara älskar ön och några som ni, som bor där. Eran var klart trevligast. Jag och min dotter (12 år) besöker Gran Canaria mellan den 2 och 16 december. Det vore väldans kul att träffa någon som faktiskt bor där och höra live hur ni har det. Om ni har någon tid någon dag, så vore det trevligt att ta en fika tillsammans.”
På detta följde en korrespondens och så, igår eftermiddag hämtade vi Jeanette och dottern Cecilia utanför deras hotell i Playa del Inglés. Med sig från Sverige hade de fyra paket Zoéga skånerost och en rulle Odense mandelmassa. Vi kvittade detta med tre pocket-böcker, vilket uppskattades av våra läsälskande gäster. Under några timmar pratade vi, mestadels besvarade vi alla frågor om tillvaron härnere men jag fick även värdefulla tips om vad slags information som är intressant för svenska läsare. Bl a var man bäst handlar och vad saker och ting kostar. Så i kommande inlägg tänker jag ta några axplock från olika affärers varuhyllor.
Det var en trevlig stund med kaffe, glass och färska jordgubbar i solskenet. En händelse som också är symptomatisk för vårt nya liv. Tillfälligheter ges allt större utrymme och där våra och andras vägar korsas, för kortare eller längre tid. Främlingar som blir bekanta och i vissa fall vänner.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnigt och 20 grader.
söndag 29 november 2009
Ett skrädderi m m
Inte långt ifrån där vi bor finns ett litet skrädderi. Förra lördagen lämnade jag in en kavaj för att få ärmarna upplagda. Egentligen skulle vi bege oss till Las Palmas för att få ändringen gjord, men som så många gånger förr fick vi tips av någon som visste var bästa stället på nära håll fanns. Att vi inte uppmärksammat skrädderiet, under det dryga året vi bott i San Fernando, förvånar väl knappast någon när ni ser bilderna av den tämligen anonyma inrättningen. Med ryggen mot ingången tog jag bilden över parken mitt emot och tydligt syns hur palmens stam kastar sin skugga mot husfasaden.
Därefter gick vi tämligen planlöst i jakt på några skandinaviska affärer, restauranger eller barer, för att om möjligt hitta några nya kanaler för vår marknadsföring av bokhandeln. Dessvärre fann vi bara en, skandinaviska turistkyrkan i Playa del Inglés, och den var stängd. På hemvägen tog vi en sväng ner om dynerna och satte oss vid en irländsk bar där en kines serverade oss var sin iskall sejdel öl.
Nästan hemma gick Birgitta in för att handla något medan jag tog ett kort på ”vår” Spar-butik. Jag hann knappt knäppa förrän butiksförståndaren kom ut. Han är född i Holland, men driver sedan några år tillbaka, en av kedjans mest lönsamma butiker på ön. Vi pratade en stund och han berättade bl a att han vinnlade sig om att ha ett mycket bredare sortiment än sina konkurrenter och var mycket intresserad av att få tips om produkter och förbättringar. Vi ska återkomma med en lista för det är t ex ont om bra mjölsorter, mandelmassa, ansjovis, sirap och rökt skinka. För att inte tala om gott kaffe, men där är det kört för Zoégas har ingen exportförsäljning så allt vårt hopp står till våra besökares välvilja.
Under veckan fick vi ett mejl från Sverige som undrade hur vi hade det, eftersom hon hört att Gran Canaria hade ett ruskigt väder. Kära läsare, glöm inte att denna lilla ö brukar liknas vid en minikontinent. Skillnaden i klimatet mellan orterna är påtaglig. Således kan det under vintern, mellan bergen på öns mitt och fågelvägen knappt fyra mil bort ner mot havet, skilja över 20 grader. Snö och varma stränder nästan sida vid sida. San Fernando är inte Las Palmas. Innan jag publicerar mitt inlägg läser jag av temperaturen och tittar sedan upp mot himlen för att spana efter eventuella moln. Ni kan lita på uppgifterna!
Idag när vi begav oss till Las Palmas, klockan elva, hade vi 24 grader. Efter att vi uträttat vad vi åkte dit för körde vi på måfå till La Isleta. På vägen dit fick jag syn på ett hus där ägaren tycktes ta julpyntning på största allvar. Han skymtar i ett fönster, och något senare hänger han ut något kompletterande som ytterligare ska förhöja intrycket. Undrar när han anser sig färdig?
Vi stannade till för att äta lunch på ett ställe som såg trevligt ut. El Padrino, heter det. En stor restaurang med tre olika avdelningar, två inne och en ute. Vi valde den senare och med ormbunkarna hängande i taket, var det nästan som att sitta i ett växthus. Birgitta valde paella de mariscos och jag tog filete de corvina (havsgösfilé).
Birgitta var inte nöjd och kyparen såg detta och kom fram till vårt bord. Frågade naturligtvis varför och fick till svar att paellan innehöll för mycket fisk och för lite skaldjur. Dessutom saknades saffran-smaken. Min fisk var mycket god och Birgitta kompenserades med en lika dan rätt efter det kyparen försäkrat sig om att vi var nöjda med havsgösen.
En mycket bra restaurang, med professionell personal, god mat (paellan till trots), härlig stämning (nästan fullsatt, inga turister) och med vacker inramning. Med bröd och aioli och tre öl fick vi betala
26 €. Rekommenderas!
På vägen ut sträckte kyparen fram och gav Birgitta en papegoj-blomma. Efter att jag förevigat den, hållandes med det vulkaniska landskapet som bakgrund, for vi hem.
______________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 20 grader.
Därefter gick vi tämligen planlöst i jakt på några skandinaviska affärer, restauranger eller barer, för att om möjligt hitta några nya kanaler för vår marknadsföring av bokhandeln. Dessvärre fann vi bara en, skandinaviska turistkyrkan i Playa del Inglés, och den var stängd. På hemvägen tog vi en sväng ner om dynerna och satte oss vid en irländsk bar där en kines serverade oss var sin iskall sejdel öl.
Nästan hemma gick Birgitta in för att handla något medan jag tog ett kort på ”vår” Spar-butik. Jag hann knappt knäppa förrän butiksförståndaren kom ut. Han är född i Holland, men driver sedan några år tillbaka, en av kedjans mest lönsamma butiker på ön. Vi pratade en stund och han berättade bl a att han vinnlade sig om att ha ett mycket bredare sortiment än sina konkurrenter och var mycket intresserad av att få tips om produkter och förbättringar. Vi ska återkomma med en lista för det är t ex ont om bra mjölsorter, mandelmassa, ansjovis, sirap och rökt skinka. För att inte tala om gott kaffe, men där är det kört för Zoégas har ingen exportförsäljning så allt vårt hopp står till våra besökares välvilja.
Under veckan fick vi ett mejl från Sverige som undrade hur vi hade det, eftersom hon hört att Gran Canaria hade ett ruskigt väder. Kära läsare, glöm inte att denna lilla ö brukar liknas vid en minikontinent. Skillnaden i klimatet mellan orterna är påtaglig. Således kan det under vintern, mellan bergen på öns mitt och fågelvägen knappt fyra mil bort ner mot havet, skilja över 20 grader. Snö och varma stränder nästan sida vid sida. San Fernando är inte Las Palmas. Innan jag publicerar mitt inlägg läser jag av temperaturen och tittar sedan upp mot himlen för att spana efter eventuella moln. Ni kan lita på uppgifterna!
Idag när vi begav oss till Las Palmas, klockan elva, hade vi 24 grader. Efter att vi uträttat vad vi åkte dit för körde vi på måfå till La Isleta. På vägen dit fick jag syn på ett hus där ägaren tycktes ta julpyntning på största allvar. Han skymtar i ett fönster, och något senare hänger han ut något kompletterande som ytterligare ska förhöja intrycket. Undrar när han anser sig färdig?
Vi stannade till för att äta lunch på ett ställe som såg trevligt ut. El Padrino, heter det. En stor restaurang med tre olika avdelningar, två inne och en ute. Vi valde den senare och med ormbunkarna hängande i taket, var det nästan som att sitta i ett växthus. Birgitta valde paella de mariscos och jag tog filete de corvina (havsgösfilé).
Birgitta var inte nöjd och kyparen såg detta och kom fram till vårt bord. Frågade naturligtvis varför och fick till svar att paellan innehöll för mycket fisk och för lite skaldjur. Dessutom saknades saffran-smaken. Min fisk var mycket god och Birgitta kompenserades med en lika dan rätt efter det kyparen försäkrat sig om att vi var nöjda med havsgösen.
En mycket bra restaurang, med professionell personal, god mat (paellan till trots), härlig stämning (nästan fullsatt, inga turister) och med vacker inramning. Med bröd och aioli och tre öl fick vi betala
26 €. Rekommenderas!
På vägen ut sträckte kyparen fram och gav Birgitta en papegoj-blomma. Efter att jag förevigat den, hållandes med det vulkaniska landskapet som bakgrund, for vi hem.
______________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 20 grader.
söndag 22 november 2009
Bokpresentation
I onsdags besökte vi svenska kyrkan. Kristina A Hallström är kyrkoherde och tillika prost och hon hade bjudit in oss för att prata lite om några av alla höstens bok-nyheter. Det serverades kaffe och kakor och med början klockan sex höll Birgitta sedan ett föredrag på en knapp timme. Hon beskrev i korthet vad böckerna handlade om och något om författarna. Det avslutades med högläsning ur ett par avsnitt av Birgittas favoritdebutant detta året; Muriel Barbery med boken Igelkottens elegans.
Det var ett lyckat besök. Vi fick sålt en del, men framför allt värdesatte vi möjligheten vi gavs, att göra vår bokhandel känd. Av de 20-talet åhörarna var det förvisso endast ett fåtal som bodde på ön en längre tid. Men, även de tillfälliga semesterfirarna tycktes uppskatta informationen och lockades sannolikt till fler inköp, väl hemkomna till Sverige.
_________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 24 grader.
tisdag 17 november 2009
Kvällspromenad vid Meloneras
Idag vaknade vi till åskdunder och regn. Men det var inte värre än att regnet upphörde efter en halvtimme och blåsten skingrade efter hand molnen så att den väderleksmässiga ordningen var återställd på eftermiddagen.
Vi har haft bråda dagar. Imorgon ska vi presentera vår bokhandel och höstens nya böcker i Svenska kyrkan. Många och långa har diskussionerna varit om vilka böcker som ska tas med, vilka som ska ges en utförlig beskrivning och vilka som det räcker att presentera med titel eller författares namn. Svenska kyrkan, som ligger i San Agustin, är en självklar mötesplats för många och det ska bli intressant att se hur stort det litterära intresset är bland alla de svenskar som brukar tillbringa lång tid på ön.
Men, några timmars ledighet har vi självklart unnat oss. I söndags begav vi oss återigen till stranden i Meloneras. En av vägarna som leder ner dit går via en spiraltrappa som även rymmer bar och kafé. Vid samtliga bord garanteras fin utsikt. Därunder, under alla markiser döljer sig olika restauranger och Ciao-ciao har vi besökt och de serverar god pizza. I bakgrunden syns golfbanan och längst bort ligger Pasito Blanco, ett bostadsområde precis ovanför en småbåtshamn.
Vi kom till playan strax efter halv fem. Att kvällen närmar sig syns på de långa skuggorna. Men trots att solen var på sin väg nedanför horisonten var det ännu 24 grader varmt.
Innanför alla restauranger finns olika affärer och jag vill nämna en. Den heter Minimarket shopper´s rite och har ett osedvanligt stort utbud av framför allt alkoholhaltiga drycker. Bilden jag tog visar hyllerna med olika sorter av gin, rom, whisky och cognac. Jag går inom ibland och botaniserar bland flaskorna. Vad gäller priset så är det mycket skiftande. Billigt blandas med dyrt och det gäller att vara observant. Personalen tillhör inte öns charmknuttar och pris-sättningen är lite lurig. En flaska kan vara prismärkt med ett ”passa-på-pris” medan de bakomvarande har ett annat, högre. När sedan butiksbiträdena stundtals har dåligt minne och slår in fel pris blir inte alltid summan som man tänkt sig. Men det rättas naturligtvis alltid till, efter påpekan. Sortimentet är utmärkt och med anmärkningen ovan rekommenderas ett besök.
_________________________________________________
Vädret just nu: Molnigt och 19 grader.
Vi har haft bråda dagar. Imorgon ska vi presentera vår bokhandel och höstens nya böcker i Svenska kyrkan. Många och långa har diskussionerna varit om vilka böcker som ska tas med, vilka som ska ges en utförlig beskrivning och vilka som det räcker att presentera med titel eller författares namn. Svenska kyrkan, som ligger i San Agustin, är en självklar mötesplats för många och det ska bli intressant att se hur stort det litterära intresset är bland alla de svenskar som brukar tillbringa lång tid på ön.
Men, några timmars ledighet har vi självklart unnat oss. I söndags begav vi oss återigen till stranden i Meloneras. En av vägarna som leder ner dit går via en spiraltrappa som även rymmer bar och kafé. Vid samtliga bord garanteras fin utsikt. Därunder, under alla markiser döljer sig olika restauranger och Ciao-ciao har vi besökt och de serverar god pizza. I bakgrunden syns golfbanan och längst bort ligger Pasito Blanco, ett bostadsområde precis ovanför en småbåtshamn.
Vi kom till playan strax efter halv fem. Att kvällen närmar sig syns på de långa skuggorna. Men trots att solen var på sin väg nedanför horisonten var det ännu 24 grader varmt.
Innanför alla restauranger finns olika affärer och jag vill nämna en. Den heter Minimarket shopper´s rite och har ett osedvanligt stort utbud av framför allt alkoholhaltiga drycker. Bilden jag tog visar hyllerna med olika sorter av gin, rom, whisky och cognac. Jag går inom ibland och botaniserar bland flaskorna. Vad gäller priset så är det mycket skiftande. Billigt blandas med dyrt och det gäller att vara observant. Personalen tillhör inte öns charmknuttar och pris-sättningen är lite lurig. En flaska kan vara prismärkt med ett ”passa-på-pris” medan de bakomvarande har ett annat, högre. När sedan butiksbiträdena stundtals har dåligt minne och slår in fel pris blir inte alltid summan som man tänkt sig. Men det rättas naturligtvis alltid till, efter påpekan. Sortimentet är utmärkt och med anmärkningen ovan rekommenderas ett besök.
_________________________________________________
Vädret just nu: Molnigt och 19 grader.
söndag 8 november 2009
Julen 2007
I onsdags, tror jag att det var, såg vi i vår Spar-butik första tecknet på att julen snart är här. Två knappt meterhöga staplar med choklad-kartonger, i rött och dekorerade med bilder av snö, granar och tomtar, stod i en av gångarna.
Påmind om den stundande högtiden pratade vi på vägen hem om vår första jul på Gran Canaria. Vi mindes olika saker, men tillsammans fick vi fram följande.
Vi hyrde då en lägenhet om två sovrum och vardagsrum med kök. I komplexet fanns ytterligare ett 15-tal likadana bostäder och vi hade en gemensam pool, som låg bara några meter framför vår uteplats. Vi bodde i Patalavaca och Vista Marina heter anläggningen som ligger med hänförande utsikt över Atlanten och med solnedgången varje kväll framför våra ögon.
Lite längre bort bodde ett norskt par i vår ålder och vi hade pratat lite och träffats sporadiskt över en kopp kaffe och lite mat. De bodde inte på Gran Canaria en sammanhållande tid, utan pendlade lite fram och tillbaka. I början av december kom vi överens om att fira julen tillsammans. De hade två döttrar som skulle titta ner och fyra av våra grabbar skulle också hälsa på, så det skulle nog bli trevligt.
Tidigare under hösten hade Birgitta och jag träffat ett par ungdomar från Göteborg; Anna och Angelica. Det var första gången de var ifrån sina respektive familjer under julen. Vi tyckte inte att vi kunde lämna dem ensamma, varför vi föreslog att de skulle komma hem till oss. De tackade ja och så var vi två till. Några dagar senare nämnde Anna att hennes syster skulle komma ner strax innan julafton. Innan Anna försynt hann förklara bjöd vi in systern också. Ytterligare någon dag förflöt innan vi hade Anna igen i telefonen. Nu visade det sig att systern inte kom ensam utan hade en vännina med sig…OK, hon får också komma, hörde jag Birgitta säga.
Det skulle bli en annorlunda jul. Merparten av de församlade kände inte varandra. Dessutom skulle både norska och svenska mat- och dryckesvanor vara representerade på bordet. Och slutligen skulle vi sittta ute, i 20 graders värme! Vi såg fram emot något nytt. Visst är det trevligt med traditioner, men ofta är det endast ett finare ord för slentrian eller t o m leda där allt är sig likt intill minsta detalj och alla närvarande släktingar gör likadant och säger samma saker, som de gjort de senaste decennierna.
Det var julaftons morgon. Men ingen jäkt utan endast den efter-strävade mañana-mentaliteten vilade över hemmet. Några få saker skulle vi handla sedan hade vi gott om tid till att bära fram bord och stolar, duka och några andra mindre förberedelser för att skapa stämning. Vi passade på att sitta en stund i solen efter frukosten och gick så, sen förmiddag till affären. Som vanligt var jag färdig att gå lite tidigare än Birgitta och där stod jag och väntade utanför medan hon gjorde de där, för en man, obegripliga sakerna som ryms mellan att hon säger sig vara klar att gå, tills vi faktiskt kommer iväg. Jag hinner inte dra igen dörren förrän jag hör Birgitta skrika ”stäng inte”! Men, för sent. Dörren slår igen innan jag hinner reagera. Birgitta har glömt nyckeln på låsets insida och vi är utelåsta.
Jag beger mig till Ferreteria (järnhandel) Tomas, i Arguineguin, som sägs kunna fixa det mesta. Efter en kort pantomimföreställning med ett av biträdena, blir jag tillsagd att vänta lite. Efter att jag stått ca 20 minuter i gathörnet utanför affären dyker en skranglig liten lastbil upp. I framsätet sitter pappa låssmed med sin son i 10-års åldern. Jag kör före och visar vägen. Med sonen som hantlangare av olika verktyg ser de snart till att vi kommer in.
Resten av kvällen förlöpte utan incidenter och vi hade alla en rolig och minnesvärd jul. Vi åt svensk traditionell mat med bl a ägg & sill, gravad lax, ål, Janssons frestelse, köttbullar och förstås skinka. De norska specialiteterna fenalår (rökt, saltat lamm), pinnekött (kokt, saltad lammbringa) och kålrabbi (rotmos) fullbordade det hela. Till detta drack vi spanskt öl, norsk linjeakvavit, Aalborg och avslutningsvis till kaffet några glas norsk konjak.
Birgitta hade dessutom köpt en symbolisk julklapp till alla icke-gamla. De flesta fick en raggsock. Det kan nämligen bli ganska kyligt med stengolv och oeldade hem under vinterkvällarna.
Ovanpå oss bodde ett äldre par från Norge som var religiösa (Jehovas vittne) på det ortodoxa sättet, med kyrkobesök, bön och i ådagaläggande av allmän fromhet. De straffade oss med frusna blickar den efterföljande veckan med anledning av vårt sätt att fira jul. Att spela stilla natt, var ju godtagbart, men i en version med Elvis hade vi börjat beträda gränsen för det tillåtna. När sedan våra norska vänner frampå småtimmarna dansade intensiv bugg utmed poolkanten, var vi troligtvis utom all räddning i deras ögon.
Men frågan är om inte vi stod närmare det ursprungliga budskapet om att ta hand om varandra, och finna glädje i det lilla. För som en av våra söner uttryckte det: - Jag tror jag har blivit vuxen. För inte trodde jag att man kunde bli så glad för ett par strumpor som julklapp!
__________________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 23 grader.
__________________________________________________
Adressen till vår hemsida: http://www.svenskabokhandeln.eu
Påmind om den stundande högtiden pratade vi på vägen hem om vår första jul på Gran Canaria. Vi mindes olika saker, men tillsammans fick vi fram följande.
Vi hyrde då en lägenhet om två sovrum och vardagsrum med kök. I komplexet fanns ytterligare ett 15-tal likadana bostäder och vi hade en gemensam pool, som låg bara några meter framför vår uteplats. Vi bodde i Patalavaca och Vista Marina heter anläggningen som ligger med hänförande utsikt över Atlanten och med solnedgången varje kväll framför våra ögon.
Lite längre bort bodde ett norskt par i vår ålder och vi hade pratat lite och träffats sporadiskt över en kopp kaffe och lite mat. De bodde inte på Gran Canaria en sammanhållande tid, utan pendlade lite fram och tillbaka. I början av december kom vi överens om att fira julen tillsammans. De hade två döttrar som skulle titta ner och fyra av våra grabbar skulle också hälsa på, så det skulle nog bli trevligt.
Tidigare under hösten hade Birgitta och jag träffat ett par ungdomar från Göteborg; Anna och Angelica. Det var första gången de var ifrån sina respektive familjer under julen. Vi tyckte inte att vi kunde lämna dem ensamma, varför vi föreslog att de skulle komma hem till oss. De tackade ja och så var vi två till. Några dagar senare nämnde Anna att hennes syster skulle komma ner strax innan julafton. Innan Anna försynt hann förklara bjöd vi in systern också. Ytterligare någon dag förflöt innan vi hade Anna igen i telefonen. Nu visade det sig att systern inte kom ensam utan hade en vännina med sig…OK, hon får också komma, hörde jag Birgitta säga.
Det skulle bli en annorlunda jul. Merparten av de församlade kände inte varandra. Dessutom skulle både norska och svenska mat- och dryckesvanor vara representerade på bordet. Och slutligen skulle vi sittta ute, i 20 graders värme! Vi såg fram emot något nytt. Visst är det trevligt med traditioner, men ofta är det endast ett finare ord för slentrian eller t o m leda där allt är sig likt intill minsta detalj och alla närvarande släktingar gör likadant och säger samma saker, som de gjort de senaste decennierna.
Det var julaftons morgon. Men ingen jäkt utan endast den efter-strävade mañana-mentaliteten vilade över hemmet. Några få saker skulle vi handla sedan hade vi gott om tid till att bära fram bord och stolar, duka och några andra mindre förberedelser för att skapa stämning. Vi passade på att sitta en stund i solen efter frukosten och gick så, sen förmiddag till affären. Som vanligt var jag färdig att gå lite tidigare än Birgitta och där stod jag och väntade utanför medan hon gjorde de där, för en man, obegripliga sakerna som ryms mellan att hon säger sig vara klar att gå, tills vi faktiskt kommer iväg. Jag hinner inte dra igen dörren förrän jag hör Birgitta skrika ”stäng inte”! Men, för sent. Dörren slår igen innan jag hinner reagera. Birgitta har glömt nyckeln på låsets insida och vi är utelåsta.
Jag beger mig till Ferreteria (järnhandel) Tomas, i Arguineguin, som sägs kunna fixa det mesta. Efter en kort pantomimföreställning med ett av biträdena, blir jag tillsagd att vänta lite. Efter att jag stått ca 20 minuter i gathörnet utanför affären dyker en skranglig liten lastbil upp. I framsätet sitter pappa låssmed med sin son i 10-års åldern. Jag kör före och visar vägen. Med sonen som hantlangare av olika verktyg ser de snart till att vi kommer in.
Resten av kvällen förlöpte utan incidenter och vi hade alla en rolig och minnesvärd jul. Vi åt svensk traditionell mat med bl a ägg & sill, gravad lax, ål, Janssons frestelse, köttbullar och förstås skinka. De norska specialiteterna fenalår (rökt, saltat lamm), pinnekött (kokt, saltad lammbringa) och kålrabbi (rotmos) fullbordade det hela. Till detta drack vi spanskt öl, norsk linjeakvavit, Aalborg och avslutningsvis till kaffet några glas norsk konjak.
Birgitta hade dessutom köpt en symbolisk julklapp till alla icke-gamla. De flesta fick en raggsock. Det kan nämligen bli ganska kyligt med stengolv och oeldade hem under vinterkvällarna.
Ovanpå oss bodde ett äldre par från Norge som var religiösa (Jehovas vittne) på det ortodoxa sättet, med kyrkobesök, bön och i ådagaläggande av allmän fromhet. De straffade oss med frusna blickar den efterföljande veckan med anledning av vårt sätt att fira jul. Att spela stilla natt, var ju godtagbart, men i en version med Elvis hade vi börjat beträda gränsen för det tillåtna. När sedan våra norska vänner frampå småtimmarna dansade intensiv bugg utmed poolkanten, var vi troligtvis utom all räddning i deras ögon.
Men frågan är om inte vi stod närmare det ursprungliga budskapet om att ta hand om varandra, och finna glädje i det lilla. För som en av våra söner uttryckte det: - Jag tror jag har blivit vuxen. För inte trodde jag att man kunde bli så glad för ett par strumpor som julklapp!
__________________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 23 grader.
__________________________________________________
Adressen till vår hemsida: http://www.svenskabokhandeln.eu
söndag 1 november 2009
En promenad
Minns ni beställningarna från Sverige? För några dagar sedan blev det än märkligare. Då får vi ett ytterst hövligt brev från en person, som i klartext sade sig vara beredd att i princip betala vad som helst, för en av de böcker (Riddarbageriets bröd) vi nyligen sålde till vårt forna hemland. Och, han kom från Barcelona och kunde inte ett ord svenska! Man upphör aldrig att förvåna sig.
I morse var det 21.5 grader varmt. Jag var på väg till Amadores för att göra detta reportage, som något av en pendang till mitt förra inlägg. Jag ville nämligen ge min bok-kund ytterligare något alternativ till strandliv. Kulturlivet har jag berört något mera tidigare och i ett personligt meddelande berättar jag självklart mer om öns begivenheter.
Jag parkerade nära ändplatsen, strax innan rondellen på bildspelets första ruta. Några morgonpigga passerade mig på deras joggingrunda, men annars låg det mesta öde och de många parkeringsplatserna var ännu till övervägande del tomma. Amadores beach club ligger mycket vackert, inbäddat i grönska och 360 graders fri sikt för besökare som väljer att sitta längst ut mot havet.
En inbjudande plats där Birgitta och jag druckit några glas vid ett par tillfällen. Solstolar finns att hyra och såväl mat som dryck serveras vid dessa och under parasollen, om man vill skämma bort sig. I övrigt är det gott om barer och restauranger allt efter håg och fallenhet, längs med stranden.
Några bilder visar det klara havet och spiraltrappan som förbinder strandlinjen med promenadstråket är till för de som vill fiska eller dyka, två mycket populära aktiviteter i vatten som lär vara bland de allra bästa. Några stenkuber som fungerar som vågbrytare hade blivit smyckade av grafitti-målare. Den paketerade bumlingen tyckte jag var ganska trevlig. Till slut kom jag fram till Puerto Rico. Bilden visar början på staden och det finns mer att se, men jag valde att vända här.
Vägen mellan Amadores och Puerto Rico är mycket vacker och cirka 2 kilometer lång. Den passar sig lika bra tidig morgon som sen kväll, då belysningen skapar sin egen charm. Vanligast är att springa, gå eller flanera, men känner man för det är det bara att hoppa i våtdräkten och på med badmössan så kan man ju simma samma sträcka, som mannen gjorde vilken jag hann fånga på bild precis när han tog sig upp ur vattnet.
__________________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 24 grader.
I morse var det 21.5 grader varmt. Jag var på väg till Amadores för att göra detta reportage, som något av en pendang till mitt förra inlägg. Jag ville nämligen ge min bok-kund ytterligare något alternativ till strandliv. Kulturlivet har jag berört något mera tidigare och i ett personligt meddelande berättar jag självklart mer om öns begivenheter.
Jag parkerade nära ändplatsen, strax innan rondellen på bildspelets första ruta. Några morgonpigga passerade mig på deras joggingrunda, men annars låg det mesta öde och de många parkeringsplatserna var ännu till övervägande del tomma. Amadores beach club ligger mycket vackert, inbäddat i grönska och 360 graders fri sikt för besökare som väljer att sitta längst ut mot havet.
En inbjudande plats där Birgitta och jag druckit några glas vid ett par tillfällen. Solstolar finns att hyra och såväl mat som dryck serveras vid dessa och under parasollen, om man vill skämma bort sig. I övrigt är det gott om barer och restauranger allt efter håg och fallenhet, längs med stranden.
Några bilder visar det klara havet och spiraltrappan som förbinder strandlinjen med promenadstråket är till för de som vill fiska eller dyka, två mycket populära aktiviteter i vatten som lär vara bland de allra bästa. Några stenkuber som fungerar som vågbrytare hade blivit smyckade av grafitti-målare. Den paketerade bumlingen tyckte jag var ganska trevlig. Till slut kom jag fram till Puerto Rico. Bilden visar början på staden och det finns mer att se, men jag valde att vända här.
Vägen mellan Amadores och Puerto Rico är mycket vacker och cirka 2 kilometer lång. Den passar sig lika bra tidig morgon som sen kväll, då belysningen skapar sin egen charm. Vanligast är att springa, gå eller flanera, men känner man för det är det bara att hoppa i våtdräkten och på med badmössan så kan man ju simma samma sträcka, som mannen gjorde vilken jag hann fånga på bild precis när han tog sig upp ur vattnet.
__________________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 24 grader.
tisdag 27 oktober 2009
Dynerna vid Maspalomas
Det speciella som hände för en tid sedan var att vi fick två bokbeställningar över nätet, under en och samma vecka. Det i sig är ju inte så anmärkningsvärt om det inte vore för att båda kom från Sverige, närmare bestämt trakterna runt Stockholm. Det var roligt att vi hade eftersökta böcker som inte fanns att uppbringa bland alla Nordens olika boklådor och antikvariat. Fraktkostnaderna blev i båda fallen ganska betydande men kunderna var nöjda och det är ju huvudsaken.
Från det Birgitta och jag kom till Gran Canaria har det ena lett till det andra i en obruten kedja av händelser, i de flesta fall av rena tillfälligheter. Från att inte känna en endaste människa har vi idag några nära vänner, många bekanta och vi känner ett mycket stort antal personer från många olika länder. På motsvarande sätt kan en bokförsäljning bli inledningen till något mer. En av kunderna funderade på att åka till Gran Canaria i slutet av november och en korrespondens var inledd om vad som kan vara intressant att se och göra. Förutom lite tips om sevärdheter och annat kan jag idag dessutom ordna fantastiskt fint boende, för betydligt mindre pengar än vad charterbolagen kan erbjuda. Så det här inlägget har sin tillblivelse i en förfrågan från en kund och skall ses som en sak man inte bör missa.
Ta bussen till Playa del Inglés och gå av vid shopping center Tropical. Många bussar går hit och på anslagstavlorna finns information om inte mindre än 17 busslinjer.
Först gick jag ett hundratal meter norrut för att blicka mot San Agustin och tog några kort vid Plaza de Suiza, innan jag vände söderut. Det var som vanligt varmt och skönt. De många temperaturangivelser som finns lite varstans är inte alltid helt tillförlitliga, men den jag fångade på bild stämmer tämligen bra. För hemmabruk har vi inhandlat ett precisionsinstrument och mitt på dagen hade vi 28 grader.
Man kan gå parallellt med havet på två sätt; antingen på stranden eller längs ett promenadstråk en bit upp och cirka 100 meter från havet. Här finns en vacker växtlighet och otaliga sittplatser av varierande form och material.
Längs med stranden finns det kiosker som huvudsakligen serverar drycker. Kiosk nr 1 först och sedan de efterföljande, i stigande ordning mot fyren i Maspalomas.
Vid kiosk nr 3 finns det största utbudet av solstolar att hyra, barer och restauranger. Jag fortsatte och gick som så många andra en bit ut i vattnet och lämnade tillfälliga spår i sanden. Fantastiskt rogivande och en lisa för både kropp och själ.
Jag gick även in en bit bland dynerna. Vinden skapar fantastiska formationer och det böljande sandlandskapet kan ges vassa kanter eller mjuka kullar. Visst har jag med kamerans hjälp valt att på en bild ge intrycket av en ändlös öken med ett par i fjärran på desperat jakt efter en oas, men fullt så stort är det inte. Men en sevärdhet, helt klart!
Jag vänder tillbaka mot bilen sedan jag passerat kiosk nr 8. Går på tillbakavägen genom nudistområdet. Här är för övrigt nästan lika många påklädda som nakna och för den känslige, finns tydliga skyltar som varnar för anblicken av blottad hud.
_________________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 22 grader.
Från det Birgitta och jag kom till Gran Canaria har det ena lett till det andra i en obruten kedja av händelser, i de flesta fall av rena tillfälligheter. Från att inte känna en endaste människa har vi idag några nära vänner, många bekanta och vi känner ett mycket stort antal personer från många olika länder. På motsvarande sätt kan en bokförsäljning bli inledningen till något mer. En av kunderna funderade på att åka till Gran Canaria i slutet av november och en korrespondens var inledd om vad som kan vara intressant att se och göra. Förutom lite tips om sevärdheter och annat kan jag idag dessutom ordna fantastiskt fint boende, för betydligt mindre pengar än vad charterbolagen kan erbjuda. Så det här inlägget har sin tillblivelse i en förfrågan från en kund och skall ses som en sak man inte bör missa.
Ta bussen till Playa del Inglés och gå av vid shopping center Tropical. Många bussar går hit och på anslagstavlorna finns information om inte mindre än 17 busslinjer.
Först gick jag ett hundratal meter norrut för att blicka mot San Agustin och tog några kort vid Plaza de Suiza, innan jag vände söderut. Det var som vanligt varmt och skönt. De många temperaturangivelser som finns lite varstans är inte alltid helt tillförlitliga, men den jag fångade på bild stämmer tämligen bra. För hemmabruk har vi inhandlat ett precisionsinstrument och mitt på dagen hade vi 28 grader.
Man kan gå parallellt med havet på två sätt; antingen på stranden eller längs ett promenadstråk en bit upp och cirka 100 meter från havet. Här finns en vacker växtlighet och otaliga sittplatser av varierande form och material.
Längs med stranden finns det kiosker som huvudsakligen serverar drycker. Kiosk nr 1 först och sedan de efterföljande, i stigande ordning mot fyren i Maspalomas.
Vid kiosk nr 3 finns det största utbudet av solstolar att hyra, barer och restauranger. Jag fortsatte och gick som så många andra en bit ut i vattnet och lämnade tillfälliga spår i sanden. Fantastiskt rogivande och en lisa för både kropp och själ.
Jag gick även in en bit bland dynerna. Vinden skapar fantastiska formationer och det böljande sandlandskapet kan ges vassa kanter eller mjuka kullar. Visst har jag med kamerans hjälp valt att på en bild ge intrycket av en ändlös öken med ett par i fjärran på desperat jakt efter en oas, men fullt så stort är det inte. Men en sevärdhet, helt klart!
Jag vänder tillbaka mot bilen sedan jag passerat kiosk nr 8. Går på tillbakavägen genom nudistområdet. Här är för övrigt nästan lika många påklädda som nakna och för den känslige, finns tydliga skyltar som varnar för anblicken av blottad hud.
_________________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 22 grader.
fredag 23 oktober 2009
Dry martini
Det är fredag, nyss hemkommen efter några inköp och en sväng inom bensinmacken för att fylla tanken på bilen. Priset har gått upp, så nu kostar dieseln motsvarande 6,40 kr litern.
Det har varit en hektisk vecka. Det ska bli skönt att sjunka ner i fåtöljen och läppja på en god dry martini. På tal om det så fann vi, dagen då vi var på vin- och ostmässan, en restaurang som hade ett förvånansvärt brett utbud av gin och tonic på olika sorters gin. Det var glädjande, för det är inte alltid så lätt att få tag på en god dry martini. Men här finns det nog möjlighet till det.
Inte ens i Madrid är det en självklar företeelse med cocktails och i min reseberättelse till våra barn, från senaste resan, skrev jag:
Det har varit en hektisk vecka. Det ska bli skönt att sjunka ner i fåtöljen och läppja på en god dry martini. På tal om det så fann vi, dagen då vi var på vin- och ostmässan, en restaurang som hade ett förvånansvärt brett utbud av gin och tonic på olika sorters gin. Det var glädjande, för det är inte alltid så lätt att få tag på en god dry martini. Men här finns det nog möjlighet till det.
Inte ens i Madrid är det en självklar företeelse med cocktails och i min reseberättelse till våra barn, från senaste resan, skrev jag:
// Medan jag lämnar tillbaka den exklusivt läderinbundna matsedeln beställer jag två dry martini. Servitrisen får några mindre rynkor i pannan varför jag förtydligar att det gäller en cocktail, dry martini. Jag översätter också gin med genebra och klarhet tycks råda men jag fick mina dubier.
En viss tid förflyter medan vi mumsar i oss aptitretarna. Sedan kommer första tallriken. Ett antal tapas-bitar. Vi frågar vart drinken har tagit vägen och den unga servitrisen kilar, lika snabbt som svarslöst, ut i köket. Först efter att nära nog halva förrätten inmundigats kommer servitrisen tillbaka till vårt bord, glad i hågen och meddelar att våra dry martinis är under ”preparado”. Strax därefter kommer en kypare, oklanderligt klädd i vit uniformsjacka med guldknappar och skymtar jag inte också guldpläterade epåletter. På vänsterhandens uppåtspretande fingrar balanserar han silverbrickan med två glas, förvisso med den klassiska trattformen , men med en storlek som förde tankarna till avdelningen för blomstervaser samt två! shakers. Han ställer ner brickan, greppar shaker nummer ett och skakar den frenetiskt. Varpå han inte utan viss finess och schvung silar ut innehållet, vid pass 25 till 30 cl, och fyller glaset till brädden som han servilt serverar Birgitta. Sedan upprepas proceduren och även jag blir tillskänkt. Receptet uppskattade jag till 6/7 smälta istärningar, 1/7 vermouth, allt skakat i ett stänk gin. Längst ner i klykan på glaset låg tre oliver spetsade på en tandpetare. Men till följd av glasets storlek hade man vid ett försök att nå tillbehören blivit våt, gott och väl upp till fingrarnas andra led, i jakt på desamma.//
Det är en stor skillnad på smaken i olika producenters gin. I mitt tycke så är Hendrik´s lika god som den är dyr. Den har funnits på det svenska systembolaget men drogs tydligen in pga bristande försäljningsframgång; den var helt enkelt för dyr. Här nere ger jag 22 € för en flaska med 70 cl medan en Gordons inte kostar mer än 9 € litern.
Det hände något speciellt för knappt två veckor sedan. Mitt nästa inlägg kommer att behandla detta. På lördag är vi bjudna till invigningen av en ny restaurang i San Agustin. Här hoppas jag få stoff till ett nytt reportage.
Avslutningsvis kan jag nämna att i tisdags hade vi höstens första dag med en morgon-temperatur understigande 20 grader.
___________________________________________________
Vädret just nu: Inte ett moln och 24 grader.
En viss tid förflyter medan vi mumsar i oss aptitretarna. Sedan kommer första tallriken. Ett antal tapas-bitar. Vi frågar vart drinken har tagit vägen och den unga servitrisen kilar, lika snabbt som svarslöst, ut i köket. Först efter att nära nog halva förrätten inmundigats kommer servitrisen tillbaka till vårt bord, glad i hågen och meddelar att våra dry martinis är under ”preparado”. Strax därefter kommer en kypare, oklanderligt klädd i vit uniformsjacka med guldknappar och skymtar jag inte också guldpläterade epåletter. På vänsterhandens uppåtspretande fingrar balanserar han silverbrickan med två glas, förvisso med den klassiska trattformen , men med en storlek som förde tankarna till avdelningen för blomstervaser samt två! shakers. Han ställer ner brickan, greppar shaker nummer ett och skakar den frenetiskt. Varpå han inte utan viss finess och schvung silar ut innehållet, vid pass 25 till 30 cl, och fyller glaset till brädden som han servilt serverar Birgitta. Sedan upprepas proceduren och även jag blir tillskänkt. Receptet uppskattade jag till 6/7 smälta istärningar, 1/7 vermouth, allt skakat i ett stänk gin. Längst ner i klykan på glaset låg tre oliver spetsade på en tandpetare. Men till följd av glasets storlek hade man vid ett försök att nå tillbehören blivit våt, gott och väl upp till fingrarnas andra led, i jakt på desamma.//
Det är en stor skillnad på smaken i olika producenters gin. I mitt tycke så är Hendrik´s lika god som den är dyr. Den har funnits på det svenska systembolaget men drogs tydligen in pga bristande försäljningsframgång; den var helt enkelt för dyr. Här nere ger jag 22 € för en flaska med 70 cl medan en Gordons inte kostar mer än 9 € litern.
Det hände något speciellt för knappt två veckor sedan. Mitt nästa inlägg kommer att behandla detta. På lördag är vi bjudna till invigningen av en ny restaurang i San Agustin. Här hoppas jag få stoff till ett nytt reportage.
Avslutningsvis kan jag nämna att i tisdags hade vi höstens första dag med en morgon-temperatur understigande 20 grader.
___________________________________________________
Vädret just nu: Inte ett moln och 24 grader.
torsdag 15 oktober 2009
Byfest
I fredags kväll åkte vi för att hälsa på ett par goda vänner, Lars och Christina. De bor inte så långt ifrån platsen där en årlig fest hålls, för att ära ljusets gudinna, Virgin de la Luz. Byn heter Llanos de Maria Rivera och ligger i utkanten av Santa Brigida. Seden är av gammalt datum, men inte förrän 1974 fick invånarna elektricitet och årsdagen av detta kan också ses som en anledning att fira. Canarierna är nämligen mycket förtjusta i olika festivitas. Festen håller på ett antal dagar och avslutas på söndagen, precis lagom för att dagen efter fira Spaniens nationaldag.
Gatorna är avspärrade och alla går man ur huse. Musik och sång finns överallt och vissa av de lokala förmågorna bjuder sina grannar på underhållning medan andra står för maten. Några kärror hade smyckats och fått nödtorftig belysning och fungerade på så sätt som barer. I ett annat fall såg jag hur en markis hade spännts mellan två bilar och med en enkel grill kunde ett antal gäster längs huvudgatan bli serverade och få sin hunger stillad.
Symboliska offergåvor bärs fram till den rikt dekorerade jungfrustatyn. Traditionen är i högsta grad levande. Alla åldrar finns representerade och såväl unga som barn finner det naturligt och roligt att bevara de lokala sedvänjorna.
I likhet med många andra gick vi till en bar/restaurang för att äta. Vi valde att sitta på verandan. Vanliga lysrör skapar vanligtvis inte en stämningsfull atmosfär, men antalet gäster och med besökande som spontant stämmer upp i sång och spel vid borden, kommer den ändå till en.
Här åt vi ett flertal olika goda rätter. Det blev: Pimiento padron (små gröna pepparfrukter, ugnsrostade med salt), Queso fresco (färskost), Queso frito (friterad ost), Chipirones (mini-bläckfiskar), Carne cochino con papas fritas (stekt fläskkött med pommes frites). Till dessert Mousse de chocolate (chokladmousse), Mousse de gofio (mousse på rostat majsmjöl). Dessutom Pan bizcochado (ett slags skorpliknande bröd). Därtill drack vi några flaskor vin, öl, vatten, och ett par Jägermeister. Notan? – 48 €.
På vägen hem bad jag en besökare hålla upp sitt glas för mig för fotografering. En mycket sinnrik konstruktion med glaset i ett läderetui och tillika rem om halsen
_________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 24 grader.
Gatorna är avspärrade och alla går man ur huse. Musik och sång finns överallt och vissa av de lokala förmågorna bjuder sina grannar på underhållning medan andra står för maten. Några kärror hade smyckats och fått nödtorftig belysning och fungerade på så sätt som barer. I ett annat fall såg jag hur en markis hade spännts mellan två bilar och med en enkel grill kunde ett antal gäster längs huvudgatan bli serverade och få sin hunger stillad.
Symboliska offergåvor bärs fram till den rikt dekorerade jungfrustatyn. Traditionen är i högsta grad levande. Alla åldrar finns representerade och såväl unga som barn finner det naturligt och roligt att bevara de lokala sedvänjorna.
I likhet med många andra gick vi till en bar/restaurang för att äta. Vi valde att sitta på verandan. Vanliga lysrör skapar vanligtvis inte en stämningsfull atmosfär, men antalet gäster och med besökande som spontant stämmer upp i sång och spel vid borden, kommer den ändå till en.
Här åt vi ett flertal olika goda rätter. Det blev: Pimiento padron (små gröna pepparfrukter, ugnsrostade med salt), Queso fresco (färskost), Queso frito (friterad ost), Chipirones (mini-bläckfiskar), Carne cochino con papas fritas (stekt fläskkött med pommes frites). Till dessert Mousse de chocolate (chokladmousse), Mousse de gofio (mousse på rostat majsmjöl). Dessutom Pan bizcochado (ett slags skorpliknande bröd). Därtill drack vi några flaskor vin, öl, vatten, och ett par Jägermeister. Notan? – 48 €.
På vägen hem bad jag en besökare hålla upp sitt glas för mig för fotografering. En mycket sinnrik konstruktion med glaset i ett läderetui och tillika rem om halsen
_________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 24 grader.
lördag 10 oktober 2009
Shopping
Birgitta behövde nya solglasögon. För vilken gång i ordningen vet jag inte, för hon har en förunderlig förmåga att slarva bort dem. De senaste 10 paren kan möjligen av någon observant medmänniska återfinnas på så vitt skilda ställen som på botten av Medelhavet eller Atlanten eller vid ett cafébord, vid en kassa i ett snabbköp, i en taxi eller varför inte i en binge för hushållssopor, för vidare befordran till kommunens destruktionsanläggning. Så tidigare i veckan åkte vi till ett shoppingcenter, Atlántico, i staden Vecindario, för att köpa nya.
Igår åkte vi för att hämta glasögonen. Förutom de snoffsiga solbrillorna passade Birgitta på att köpa ett par läsglasögon och jag ett par för bilkörning. De två sistnämnda fick vi för ett enhetspris av 77 €. Detta inkluderade såväl synundersökning och bågar som glas.
Atlántico har ett mycket brett sortiment. Bland de knappa 60-talet affärer kan man köpa det mesta. Förutom det sedvanliga finns här också en djuraffär, ett par katter satt i ett av skyltfönsterna, och ett skrädderi. Ett stort antal barer och restauranger och en biograf med många salonger fullbordar utbudet och fyller, tillsammans med parkeringsplatser, de tre planen.
Några montrar från en antikvitetsaffär i Las Palmas stod uppställda i gångarna och jag fick syn på en föregångare till dagens musikspelare. Resultatet av 106 års utveckling ter sig trots allt inte så häpnadsväckande.
På väg till Vecindario hade vi stannat till i San Agustin för att lämna in en V75-rad. Det gör man på Lena´s internet café. Här samlas förhoppningsfulla tippare varje lördag för att följa travtävlingarna från Sverige. Detta är en etablerad samlingsplats för många skandinaver och alla evenemang, inte bara trav, följs härifrån. Framför tv:n medan man äter och dricker något gott.
_________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.
Igår åkte vi för att hämta glasögonen. Förutom de snoffsiga solbrillorna passade Birgitta på att köpa ett par läsglasögon och jag ett par för bilkörning. De två sistnämnda fick vi för ett enhetspris av 77 €. Detta inkluderade såväl synundersökning och bågar som glas.
Atlántico har ett mycket brett sortiment. Bland de knappa 60-talet affärer kan man köpa det mesta. Förutom det sedvanliga finns här också en djuraffär, ett par katter satt i ett av skyltfönsterna, och ett skrädderi. Ett stort antal barer och restauranger och en biograf med många salonger fullbordar utbudet och fyller, tillsammans med parkeringsplatser, de tre planen.
Några montrar från en antikvitetsaffär i Las Palmas stod uppställda i gångarna och jag fick syn på en föregångare till dagens musikspelare. Resultatet av 106 års utveckling ter sig trots allt inte så häpnadsväckande.
På väg till Vecindario hade vi stannat till i San Agustin för att lämna in en V75-rad. Det gör man på Lena´s internet café. Här samlas förhoppningsfulla tippare varje lördag för att följa travtävlingarna från Sverige. Detta är en etablerad samlingsplats för många skandinaver och alla evenemang, inte bara trav, följs härifrån. Framför tv:n medan man äter och dricker något gott.
_________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.
söndag 4 oktober 2009
Vin & Ostmässa
Lördag sen förmiddag, beger vi oss till Las Arenas. Förutom ett stort shoppingcenter ligger där även Las Palmas konserthus och mässområde. Bilköerna är omfattande men efter sedvanlig trängsel och hjälpta av ordningsvakter, som ihärdigt blåser i sina visselpipor, blir vi sent omsider av med bilen i ett rymligt parkeringsgarage.
På en stor grusplan är ett 30-tal olika boskapsdjur bundna vid en tvärslå. Det påminner om en gammal western-film där cowboys binder sina hästar utanför saloonen. Men här står istället olika sorters kor och åsnor. Därifrån går vi till utställningshallen. Trots att vi kommer på mässans sista dag är det trängsel framför biljettkassorna. Birgitta väljer att stå i skuggan en bit bort medan jag sakta avancerar framåt, i mitt tycke, i den behagliga temperaturen av 29 grader.
Väl inkomna och efter en kort orientering av produkter och utställare börjar vi provsmakningen. Utbudet är fantastiskt stort och på slutet är det inte alldeles enkelt att skilja den senaste smaken, från den föregående. Men, ett antal sticker onekligen ut och jag stoppar på mig några visitkort av både vin- och ostproducenter. Dessa tänker vi besöka senare och då blir det naturligtvis ett nytt reportage.
De canariska ostarna är av mjölk från ko, get och får. Ibland blandas de, andra gånger är de från endast en mjölksort. Somliga gånger tillsätts socker eller olivolja. Allt från stora fabriker till mindre gårdar, som jag presenterat tidigare, fanns representerade.
Efter många smakupplevelser tog vi en kort promenad utmed havet. Helglediga canarier njöt av vädret på stranden. På vår väg passerade vi bl a två statyer. Dessa i sig var skäl nog att fotografera, och mot bakgrund till byggnadens spännande arkitektur och alltsammans inramat av den härligt blå himlen, tyckte jag mig se konstverk på konstverk, som jag gärna vill delge er.
____________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 25 grader
På en stor grusplan är ett 30-tal olika boskapsdjur bundna vid en tvärslå. Det påminner om en gammal western-film där cowboys binder sina hästar utanför saloonen. Men här står istället olika sorters kor och åsnor. Därifrån går vi till utställningshallen. Trots att vi kommer på mässans sista dag är det trängsel framför biljettkassorna. Birgitta väljer att stå i skuggan en bit bort medan jag sakta avancerar framåt, i mitt tycke, i den behagliga temperaturen av 29 grader.
Väl inkomna och efter en kort orientering av produkter och utställare börjar vi provsmakningen. Utbudet är fantastiskt stort och på slutet är det inte alldeles enkelt att skilja den senaste smaken, från den föregående. Men, ett antal sticker onekligen ut och jag stoppar på mig några visitkort av både vin- och ostproducenter. Dessa tänker vi besöka senare och då blir det naturligtvis ett nytt reportage.
De canariska ostarna är av mjölk från ko, get och får. Ibland blandas de, andra gånger är de från endast en mjölksort. Somliga gånger tillsätts socker eller olivolja. Allt från stora fabriker till mindre gårdar, som jag presenterat tidigare, fanns representerade.
Efter många smakupplevelser tog vi en kort promenad utmed havet. Helglediga canarier njöt av vädret på stranden. På vår väg passerade vi bl a två statyer. Dessa i sig var skäl nog att fotografera, och mot bakgrund till byggnadens spännande arkitektur och alltsammans inramat av den härligt blå himlen, tyckte jag mig se konstverk på konstverk, som jag gärna vill delge er.
____________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 25 grader
söndag 27 september 2009
Folkmusik
Idag åkte vi till Las Palmas. Vid ett tidigare tillfälle berättade jag om hotell Santa Catalina, så nu hittar ni dit. Bakom detta och framför Museo Nestor ligger restaurangen Bodegon del Pueblo Canario, som var målet för dagen. På deras uteservering hålls nämligen varje torsdag kväll och söndag förmiddag konserter av olika folklore grupper. Underhållningen är gratis, vilket förvisso inte mat och dryck är på restaurangen, men sammantaget är allt väl värt sitt pris.
Strax innan ledaren för spelmännen annonserade sista låten, beställde vi något att äta. Vi delade på en halvportion av de båda rätterna Croquetitos caseras (två sorters kroketter på fisk och blodkorv) och Calamares (friterad bläckfisk). Med två öl och var sitt nygräddat bröd blev det 20 € jämt.
En utflykt som rekommenderas varmt. Vi tänker göra om det senast till vintern och då på kvällen. Jag kanske bör tillägga att män bör vara beredda på att bli uppbjudna av de kvinnliga dansarna. Med omtanke om den tilltänkta danspartnerns fötter, tackade jag emellertid vänligt men bestämt nej!
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 26 grader.
Strax innan ledaren för spelmännen annonserade sista låten, beställde vi något att äta. Vi delade på en halvportion av de båda rätterna Croquetitos caseras (två sorters kroketter på fisk och blodkorv) och Calamares (friterad bläckfisk). Med två öl och var sitt nygräddat bröd blev det 20 € jämt.
En utflykt som rekommenderas varmt. Vi tänker göra om det senast till vintern och då på kvällen. Jag kanske bör tillägga att män bör vara beredda på att bli uppbjudna av de kvinnliga dansarna. Med omtanke om den tilltänkta danspartnerns fötter, tackade jag emellertid vänligt men bestämt nej!
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 26 grader.
fredag 25 september 2009
Ur dagspressen
Allt har gått sin gilla gång men igår hände något som fick öns tidning, La Provincia att skriva en artikel. I dagens nummer kunde vi läsa att ett gigantiskt fartyg dagen innan hade lagt till vid Arinagas hamn.
Det var en oljetanker, vid namn Nordic Fighter, som var 269 meter lång och hade 26 besättningsmän. Orsaken till besöket var att fartyget fått ett allvarligt fel på ankringssystemet och gått till Gran Canaria för service.
Något annat stort, om än inte i bokstavlig mening, är det också varje gång vi får en bokleverans från de svenska förlagen. Idag var det en sådan dag. Bland alla de böcker som förhoppningsvis ska köpas och läsas av våra kunder, var två till mig. Som vanligt bläddrar jag i de nya böckerna, för att stilla den värsta nyfikenheten innan jag kan börja läsa på riktigt. Den första handlar om en svensk som säger sig ha lidit av Anglomani i fyrtio år. Själv har jag varit en del i England och likt författaren fascineras jag av detta land, som jag mycket väl skulle vilja kalla mitt andra hemland.
Den andra boken handlar om Spanien och jag hinner snappa upp under den hastiga genomläsningen att den första charterresan till Kanarieöarna gick till Tenerife och året var 1956. Ett antal trivsamma lästimmar ligger framför mig.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 24 grader.
1. Johan Hakelius: Döda vita män
2. Thomas Gustafsson: Spanien. En färd genom historien.
Det var en oljetanker, vid namn Nordic Fighter, som var 269 meter lång och hade 26 besättningsmän. Orsaken till besöket var att fartyget fått ett allvarligt fel på ankringssystemet och gått till Gran Canaria för service.Något annat stort, om än inte i bokstavlig mening, är det också varje gång vi får en bokleverans från de svenska förlagen. Idag var det en sådan dag. Bland alla de böcker som förhoppningsvis ska köpas och läsas av våra kunder, var två till mig. Som vanligt bläddrar jag i de nya böckerna, för att stilla den värsta nyfikenheten innan jag kan börja läsa på riktigt. Den första handlar om en svensk som säger sig ha lidit av Anglomani i fyrtio år. Själv har jag varit en del i England och likt författaren fascineras jag av detta land, som jag mycket väl skulle vilja kalla mitt andra hemland.
Den andra boken handlar om Spanien och jag hinner snappa upp under den hastiga genomläsningen att den första charterresan till Kanarieöarna gick till Tenerife och året var 1956. Ett antal trivsamma lästimmar ligger framför mig.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 24 grader.
1. Johan Hakelius: Döda vita män
2. Thomas Gustafsson: Spanien. En färd genom historien.
fredag 18 september 2009
En förmiddags-kopp
Idag åkte jag till Arinaga för att hälsa på Nelson. Under några timmar pratade vi bl a om konst och konstnärer från Kanarieöarna. När jag kom in i hans ateljé såg jag ett flertal påbörjade dukar. Såväl uppspända på väggarna, ståendes på staffli som fasthäftade på golvet. En del lade han sista handen vid, inför en kommande utställning i Sverige.
Sedan slog vi oss ner i köket med var sin kopp koffein. Jag uttrycker mig så för Nelson drack mate medan jag fick kaffe. Mate är en te-liknande dryck, dock med något lägre koffeinhalt än kaffe, som kommer från Latinamerika. Jag har smakat det, men tillvänjningsprocessen lär nog för min del bli tämligen lång. Nelson är desto mera förtjust och det dröjde inte länge förrän han i lyriska ordalag berättade det mesta om denna ädla dryck. Jag tyckte det var intressant och tänkte nu återge en del. Om inte minnet sviker mig var det så här:
Det var indianerna, Guarani, från Paraguay som först upptäckte att man kunde använda bladen från trädet Yerba Mate, till en välsmakande och till och med läkande och allmänt uppiggande dryck. Bruket spred sig sedan till de angränsande länderna och idag är det, förutom i Paraguay, mycket utbrett i Brasilien och Chile och i synnerhet i Argentina. Även här på Gran Canaria kan man köpa det i snart sagt vilken livsmedelsaffär som helst.
I Paraguay kallas det också för tereré och är omåttligt populärt. Och likt mycket som folket uppskattar här i världen har myndigheterna under årens lopp försökt förbjuda både handel och konsumtion. Så när spanjorerna erövrade Chile krävde spanska kyrkan att drickandet skulle upphöra. Under vilken förevändning minns jag inte men troligen var den lika nobel som den som låg till grund för det svenska kaffeförbudet från 1756. Då ansåg man sig tvingad till beslutet ”av öm kärlek till riket och dess invånare”.
Mate kan drickas såväl kallt som varmt och med eller utan sötningsmedel. Men det måste drickas ur en riktig kalebass. De söndersmulade bladen läggs i kärlet varefter vatten hälls på. Sedan dricker man med en bombilla. Det är ett sugrör som samtidigt fungerar som en sil.
Det finns oändligt många modeller av en kalebass och Nelson visade mig sin samling och förklarade vilka kännetecken som avspeglade från vilket land eller område kalebassen kom ifrån, om den var avsedd att gå laget runt eller var någons högst privata ”mugg”.
_________________________________________________
Vädret just nu: uppsprickande molntäcke och 27 grader
Sedan slog vi oss ner i köket med var sin kopp koffein. Jag uttrycker mig så för Nelson drack mate medan jag fick kaffe. Mate är en te-liknande dryck, dock med något lägre koffeinhalt än kaffe, som kommer från Latinamerika. Jag har smakat det, men tillvänjningsprocessen lär nog för min del bli tämligen lång. Nelson är desto mera förtjust och det dröjde inte länge förrän han i lyriska ordalag berättade det mesta om denna ädla dryck. Jag tyckte det var intressant och tänkte nu återge en del. Om inte minnet sviker mig var det så här:
Det var indianerna, Guarani, från Paraguay som först upptäckte att man kunde använda bladen från trädet Yerba Mate, till en välsmakande och till och med läkande och allmänt uppiggande dryck. Bruket spred sig sedan till de angränsande länderna och idag är det, förutom i Paraguay, mycket utbrett i Brasilien och Chile och i synnerhet i Argentina. Även här på Gran Canaria kan man köpa det i snart sagt vilken livsmedelsaffär som helst.
I Paraguay kallas det också för tereré och är omåttligt populärt. Och likt mycket som folket uppskattar här i världen har myndigheterna under årens lopp försökt förbjuda både handel och konsumtion. Så när spanjorerna erövrade Chile krävde spanska kyrkan att drickandet skulle upphöra. Under vilken förevändning minns jag inte men troligen var den lika nobel som den som låg till grund för det svenska kaffeförbudet från 1756. Då ansåg man sig tvingad till beslutet ”av öm kärlek till riket och dess invånare”.
Mate kan drickas såväl kallt som varmt och med eller utan sötningsmedel. Men det måste drickas ur en riktig kalebass. De söndersmulade bladen läggs i kärlet varefter vatten hälls på. Sedan dricker man med en bombilla. Det är ett sugrör som samtidigt fungerar som en sil.Det finns oändligt många modeller av en kalebass och Nelson visade mig sin samling och förklarade vilka kännetecken som avspeglade från vilket land eller område kalebassen kom ifrån, om den var avsedd att gå laget runt eller var någons högst privata ”mugg”.
_________________________________________________
Vädret just nu: uppsprickande molntäcke och 27 grader
tisdag 15 september 2009
Strövtåg
Idag åkte vi till Las Palmas. Det var en ledig dag för oss och vi ville insupa lite stadsluft. Vi hade inte kommit långt på Calle Mayor de Triana förrän Birgitta försvann in i en affär vid namn Sabina. Det var enligt henne en mycket bra och välsorterad parfymaffär. Efter en tid, som säkert var kortare än vad jag upplevde det som, fortsatte vi vår vandring. Vi gick tämligen planlöst och kikade in i alla slags affärer.
Efter en stund kom vi till Parque Doramas. Mitt i grönskan ligger ett gammalt anrikt hotell som heter Santa Catalina. Där slog vi oss ner och avnjöt lite förfriskningar på verandan som vetter mot trädgården. Hotellet slog upp sina portar redan 1890. Otaliga är de celebriteter som varit gäster och bland alla kungligheter, regeringschefer, affärsmän och världsartister återfinns bl a Winston Churchill. Hotellet är närmast en institution på ön och nämns i alla resehandböcker över Gran Canaria, varför jag hänvisar dit för mer information. Vi hade en trevlig stund och det är väl värt ett besök för de som uppskattar en välbevarad arkitektur och en atmosfär som ”sitter i väggarna” sedan förra seklet.
Vi vek sedan av och gick längs Paseo de Thomas Morales, på väg tillbaka. Mitt emot universitetet ligger en av stadens tre välsorterade boklådor. De andra två hittar man på Calle Cana och inne i El Corte Inglés.
Många små affärer med det mest skiftande utbud såg vi längs General Bravo Pérez Galdos. En nyöppnad restaurang tilldrog sig vårt intresse, liksom en delikatessaffär som vi var inne i, men lämnade tomhänta. Barer och matställen av alla de slag passerade vi och spännvidden var från en enkel tapas för 0,40 € till en förrätt med 50 gram Beluga till ett pris av 106 €.
____________________________________________________
Vädret just nu: Lite molnigt och 25 grader.
Efter en stund kom vi till Parque Doramas. Mitt i grönskan ligger ett gammalt anrikt hotell som heter Santa Catalina. Där slog vi oss ner och avnjöt lite förfriskningar på verandan som vetter mot trädgården. Hotellet slog upp sina portar redan 1890. Otaliga är de celebriteter som varit gäster och bland alla kungligheter, regeringschefer, affärsmän och världsartister återfinns bl a Winston Churchill. Hotellet är närmast en institution på ön och nämns i alla resehandböcker över Gran Canaria, varför jag hänvisar dit för mer information. Vi hade en trevlig stund och det är väl värt ett besök för de som uppskattar en välbevarad arkitektur och en atmosfär som ”sitter i väggarna” sedan förra seklet.
Vi vek sedan av och gick längs Paseo de Thomas Morales, på väg tillbaka. Mitt emot universitetet ligger en av stadens tre välsorterade boklådor. De andra två hittar man på Calle Cana och inne i El Corte Inglés.
Många små affärer med det mest skiftande utbud såg vi längs General Bravo Pérez Galdos. En nyöppnad restaurang tilldrog sig vårt intresse, liksom en delikatessaffär som vi var inne i, men lämnade tomhänta. Barer och matställen av alla de slag passerade vi och spännvidden var från en enkel tapas för 0,40 € till en förrätt med 50 gram Beluga till ett pris av 106 €.
____________________________________________________
Vädret just nu: Lite molnigt och 25 grader.
lördag 12 september 2009
Vardagen
Sedan jag skrev senast har det inte hänt mycket. En högst ordinär vecka har förflutit, med arbete, att handla osv. Med andra ord allt sådant som ser likadant ut var man än bor och där den ena dagen knappt går att skilja från den andra. Men, vid närmare eftertanke finns det dock små saker som kan vara värda några rader.
Framför allt har ju vädret en kolossal påverkan på hur man upplever vardagsbestyren. Allt är så mycket lättare när man slipper tänka på lämplig klädsel. Det är ju bara att ge sig av, det man har på sig inne passar ju lika bra ute.
I veckan gick jag till min frisör i Arguineguin; Felipe. Till honom har jag gått alltsedan vi flyttade hit. Här trivs jag. Vi hälsar när jag kommer och vi säger på återseende när jag går. Därutöver sägs ingenting. Han är lika fåordig mot alla kunder och det råder ett lugn i salongen som tilltalar mig (och tydligen många andra också för det är ofta en lång kö). I tre kvart lägger han ner hela sin själ i arbetet med att få hårstråna att ligga rätt. Det kostar 10 € plus 1 € i dricks.
Solen går ganska hårt åt vårt hår. Jag, som var mörkblond blir grå och Birgitta som i Sverige var mycket mörk blir rödhårig. För att råda bot på detta färgar hon det med jämna mellanrum. Hittills har hon inte blivit riktigt nöjd med valet av färgnyans eller dess beständighet, varför ett otal salonger fått förtroendet att försöka. Det är en väldig tur att ön har så osedvanligt många frisörer.
I onsdags hände något mycket ovanligt – det regnade! Under en knapp timme föll så mycket nederbörd att det på trätrallen, blev en skarp skiljelinje mellan torrt och vått längs med den cirkel som bildades till följd av solparasollens skydd.
Jag tvättade också bilen på en bensinstation. Det är mycket vanligt med bås där man med högtryck spolar bilen ren från damm. Först med tvättmedel, därefter med bara vatten. Snabbt och enkelt. 2 € totalt. Noteras bör att det är förbjudet att använda egen hink och svamp.
Andra bagateller som vittnar om att vi är här och inte där, är att vi inte får glömma att köpa vatten och att hålstandarden i färdigperforerade pappersark har två, inte 4 hål.
Tisdagen den 8 september är en viktig dag för alla som vill tillbe jungfru Maria. I Teror anordnas en religiös högtid och i procession runt stadens gator förevisas Nuestra Senora del Piño. Vi bevistade inte evenemanget denna gång, så bilden är från i ifjol.
Många läsare har glädjande nog hört av sig och efterfrågat möjligheten till kommentarer. Lyhörd som jag är, har detta från och med idag blivit möjligt.
__________________________________________________
Vädret just nu: Spridda moln och 30 grader.
Framför allt har ju vädret en kolossal påverkan på hur man upplever vardagsbestyren. Allt är så mycket lättare när man slipper tänka på lämplig klädsel. Det är ju bara att ge sig av, det man har på sig inne passar ju lika bra ute.
I veckan gick jag till min frisör i Arguineguin; Felipe. Till honom har jag gått alltsedan vi flyttade hit. Här trivs jag. Vi hälsar när jag kommer och vi säger på återseende när jag går. Därutöver sägs ingenting. Han är lika fåordig mot alla kunder och det råder ett lugn i salongen som tilltalar mig (och tydligen många andra också för det är ofta en lång kö). I tre kvart lägger han ner hela sin själ i arbetet med att få hårstråna att ligga rätt. Det kostar 10 € plus 1 € i dricks.
Solen går ganska hårt åt vårt hår. Jag, som var mörkblond blir grå och Birgitta som i Sverige var mycket mörk blir rödhårig. För att råda bot på detta färgar hon det med jämna mellanrum. Hittills har hon inte blivit riktigt nöjd med valet av färgnyans eller dess beständighet, varför ett otal salonger fått förtroendet att försöka. Det är en väldig tur att ön har så osedvanligt många frisörer.
I onsdags hände något mycket ovanligt – det regnade! Under en knapp timme föll så mycket nederbörd att det på trätrallen, blev en skarp skiljelinje mellan torrt och vått längs med den cirkel som bildades till följd av solparasollens skydd.
Jag tvättade också bilen på en bensinstation. Det är mycket vanligt med bås där man med högtryck spolar bilen ren från damm. Först med tvättmedel, därefter med bara vatten. Snabbt och enkelt. 2 € totalt. Noteras bör att det är förbjudet att använda egen hink och svamp.
Andra bagateller som vittnar om att vi är här och inte där, är att vi inte får glömma att köpa vatten och att hålstandarden i färdigperforerade pappersark har två, inte 4 hål.
Tisdagen den 8 september är en viktig dag för alla som vill tillbe jungfru Maria. I Teror anordnas en religiös högtid och i procession runt stadens gator förevisas Nuestra Senora del Piño. Vi bevistade inte evenemanget denna gång, så bilden är från i ifjol.Många läsare har glädjande nog hört av sig och efterfrågat möjligheten till kommentarer. Lyhörd som jag är, har detta från och med idag blivit möjligt.
__________________________________________________
Vädret just nu: Spridda moln och 30 grader.
måndag 7 september 2009
Pozo Izquierdo
Vi hade riktigt varmt idag mitt på dagen, ungefär 33 grader. Vi behövde svalka oss, men kände inte riktigt för att ligga på playan och bada så vi begav oss istället till Pozo Izquierdo. Där blåser det ju alltid. Platsen är ett eldorado för windsurfare och har också stått som värd för världsmästerskap.
Att komma dit är inte särskilt svårt då det finns tydliga skyltar, från både norr och söder. Det ligger framför Vecindario, från havet räknat. Men vägen dit är inte precis naturskön. En smal asfalterad väg leder genom bananodlingar. Stora arealer ligger öde och endast inhägnader, där ibland bara rester av vindskydd fladdrar från stålskeletten, vittnar om en epok då fruktodlingarna hade en än större betydelse för ön. Men det är värt att ta sig hit. Det är förvisso kargt och vindpinat. Salt och fukt har gått hårt åt husen som ligger längs strandkanten. Det finns inget tillrättalagt publikfrieri. Men tycker man om det okonstlade, då är det inte svårt att uppskatta ortens ”saltstänkta” charm.
Det finns en vik som ger lä och många platser att bada på. Men stranden är, för att låna ett uttryck från charterbolagens förföriska resekataloger, något ”grovkornig”.
Väljer ni att titta förbi, så gå gärna in på Bar Pozo. Det är ett mycket enkelt ställe, men maten är vällagad, vänlig personal och en meny med mycket humana priser. Som skylten anger, är inriktningen fisk och skaldjur.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 25 grader varmt.
torsdag 3 september 2009
Tjurfäktning
Nu har snart alla semesterfirare åkt hem. Sommarsäsongen är över och turistnäringen får vänta fram till slutet av oktober, när vädret börjar bli lite ostadigare och vattnet kallare, på att alla skandinaver reser hit. Vi har inte gjort så mycket mer än njutit av högsommarväder och på vardagarna tillika glesa badstränder. Därför hade jag tänkt att ge ännu ett axplock från vår brevskörd med våra söner.
I början på maj i år tog vi nämligen en semestertripp till Madrid. Vi upplevde mycket trevligt och intressant under den dryga vecka vi var där. Vi planerar att göra om det nästa vår, för att se mer. Bland mycket annat skrev jag följande:
// Dagens hödpunkt skulle dock bli tjurfäktning. Arenan var ganska centralt belägen. En byggnad från 1931 och som rymmer 25 000 personer. Helt rund och med tydliga drag från Colosseum i Rom.
Bara att köpa biljetter var en händelse i sig. Det fanns många att välja emellan. Inte endast ifall man skulle sitta nere på parkett eller högst upp. Därtill kom om man föredrog vänstra eller högra halvan. Allt var specificerat i ett stort antal ”tårtbitar” och avslutningsvis gällde det också att ta ställning till huruvida man skulle sitta i solen, halvskugga eller helskugga.
Priserna varierade mellan 100 till drygt 1000 svenska kronor. Alla, förutom ett fåtal för kung och övriga notabiliteter, sittplatser var av sten. För att skona rumporna hyrde man ut kuddar gjorda av läder. De verkliga habituerna hade naturligtvis sina egna sittunderlägg, vilka till och från arenan bars i eleganta för ändamålet gjorda väskor.
Prick klockan halv sju på kvällen började spelen. De som inte kom i tid fick stanna utanför tills första paus. Vi hade turen att få jättefina platser. Arenan var inte riktigt fylld men stämningen var det sannerligen inget fel på. Ett veritabelt festspel väntade. Åskådarna utgjordes av ett tvärsnitt av den spanska befolkningen. Ung och gammal, rik som fattig.
Till vänster om mig satt två kvinnor i 30-års åldern och till höger om Birgitta en man, kanske runt 60, som skulle låta tala om sig, i allt högre tonläge ju längre spelen varade. Egen kudde hade han, men även utan denna synliga attribut, märktes det att han var mycket flitig besökare. Mellan fötterna hade han en vattenflaska på 1½ liter. Döm därför om vår förvåning när han köpte en liten flaska vatten, av en av de käcka pojkar och flickor som med bricka på magen, sprang mellan raderna och sålde snacks och drycker. Och detta före spelen och innan han ens öppnat den stora flaskan. Nåja, han var ju något korpulent och i värmen är det ju viktigt att tillse att vätskebalansen är i ordning.
Orkestern börjar spela och i samma stund träder en karl in med ett plakat som anger tjurens namn, ålder, stamtavla och vikt. Han går till mitten av arenan, cirkulerar så att alla ska se. Sedan går han tillbaka samma väg som han kom. Tjurarna visar sig väga mellan 580 och 630 kilo. Vi ska få se 4 matadorer och sju tjurar.
Första tjuren springer in. Spänstig och full av liv, om än något förvirrad. Matadorens hjälpredor hoppar fram från sina gömställen, där de i skydd av träplank brukar stå när tjuren börjar bli lite för närgången.
Vilt viftande med sina skynken frustar tjuren mellan dem. Allt går, tror vi, som planerat. Sedan kommer picadorerna. Hästarna är madrasserade och killen i sadeln sticker en lans i tjurens nackmuskler. Spridda applåder tyder på att var och en, så långt gjort sitt jobb. Banderilleros kommer sedan in på lätta fötter och springer med dödsförakt rakt mot tjuren och sticker sina korta och färglada spjut i dess kropp. Mer applåder.
Nu, nu kommer matadoren! Ett sus går genom publikhavet. Han går lika högdraget in på arenan som vore han tagen ur Disney. Stolt visar han det röda skynket och värjan han har till sin hjälp. Efter ett par inledande olé börjar allt gå riktigt snett. Mannen med vattenflaskorna har vid det här laget druckit ett par rejäla klunkar av den stora flaskan. Med ljudlig stämma har han också hunnit ge de utövande några välbehövliga råd.
Matadoren missbedömer tydligen avståndet till tjuren, varför han i sista stund tvingas hoppa åt sidan och på ett icke matadorliknande sätt springa från platsen. Ett helvetiskt vrål från publiken vittnar om domen av detta tillvägagångssätt. Mannen med flaskorna utgjuter sin besvikelse och tar ytterligare några kaftiga klunkar. Den lilla flaskan är fortfarande oöppnad.
Matadoren återvänder. Nya piruetter, men resultatet blir om möjligt ännu värre. Vid nästa flykt hinner tjuren upp honom, får tag i något stycke tyg och svingar upp honom i luften. Publikens första reaktion blir ett sssscccchhhhåååhhhh, med betydelsen ”hur ska det här sluta?” När matadoren landar, till synes levande och därefter springer för allt vad tygen håller till räddningen bakom planket med tjuren hack i häl, vet publikreaktionen inga gränser. Mina bänkgrannar till vänster pekar finger, slår sig på knäna och torkar sedan tårarna ur ögonen efter allt skrattande. Mannen till höger är eldröd i ansiktet och levererar en harang som även får luttrade besökare att vända sig om.
Matadoren ger sig emellertid inte. Men det borde han ha gjort, för det blir bara värre. Tjuren, svårt sargad och märkbart utmattad står still och andas tungt. Matadoren, troligen stärkt i uppfattningen om att tjuren nu är ofarlig bereder sig för att dela ut det dödande värjsticket. Teatraliskt går han framåt med pyttesmå steg, höjer värjan och siktar på den del av nacken där värjspetsen ska placeras. Han lägger all sin kraft bakom stöten – och missar. En kort sekund står han så framför tjuren, obeväpnad, för värjan ligger på marken. Därefter upprepas farsen. Tjuren blev, med all rätt kan tyckas, förbannad och jagar honom ut ur arenan, så det sista vi ser av matadoren är när han springer för livet och slutligen kastar sig framstupa över staketet. Matadoren var inte helt magerlagd så för en stund hänger han kvar med den av vitt tyg pantalong klädda baken till beskådan för alla, innan han slutligen drösar ner på andra sidan.
Några kraftiga trumpetstötar markerar att kampen avbryts. Men musikern får fylla lungorna mer än en gång för att överrösta publikens bu-rop, skratt, visslingar, troligen hotelser och besvärjelser också, men det förstår vi ju inte. På vår första tjurfäktning får vi bevittna att tjuren vann!
Nu hände något fascinerande. Tjuren står fortfarande kvar på arenan. Och personalen ska locka honom därifrån. Av naturliga skäl är han något ovillig att följa de instruktioner som utdelas med skrik och schasande. Då kommer 7 stora tjurar in, flera av dem med en stor bjällra runt halsen. En domptör leder dem och likt vallhundar beblandrar de sig med tjuren för att förmå honom att i flock lämna arenan. Det tar säkert tio minuter, men till slut springer de alla ut och den tappre tjuren får enorma, helt välförtjänta applåder!
Nästa matador var den förstes direkta motsats. Allt gick enligt boken och förtjusningen hos publiken denna gång var lika intensiv som förbittringen inför den förra. Underbart, längre ifrån det svenska ordet ”lagom” kan man inte komma. Matadoren gick ärevarv. Folk stod upp och alla hade en vit näsduk i handen som de viftade med upp och ner, medan de ljudligt prisade prestationen.
Du undrar kanske vad som hände med flaskmannen. Med en klockren timing var den stora flaskan slut samtidigt med föreställningen. Vi misstänkte på starka grunder att innehållet skiljde sig åt i de bägge flaskorna för han blev mer utagerande allt eftersom. Han utgjorde en viktig del av en minnesvärd kväll, och tjurfäktning kan vi mycket väl tänka oss se fler gånger.//
____________________________________________________
Vädret just nu: Skyar och 27 grader.
I början på maj i år tog vi nämligen en semestertripp till Madrid. Vi upplevde mycket trevligt och intressant under den dryga vecka vi var där. Vi planerar att göra om det nästa vår, för att se mer. Bland mycket annat skrev jag följande:
// Dagens hödpunkt skulle dock bli tjurfäktning. Arenan var ganska centralt belägen. En byggnad från 1931 och som rymmer 25 000 personer. Helt rund och med tydliga drag från Colosseum i Rom.
Bara att köpa biljetter var en händelse i sig. Det fanns många att välja emellan. Inte endast ifall man skulle sitta nere på parkett eller högst upp. Därtill kom om man föredrog vänstra eller högra halvan. Allt var specificerat i ett stort antal ”tårtbitar” och avslutningsvis gällde det också att ta ställning till huruvida man skulle sitta i solen, halvskugga eller helskugga.
Priserna varierade mellan 100 till drygt 1000 svenska kronor. Alla, förutom ett fåtal för kung och övriga notabiliteter, sittplatser var av sten. För att skona rumporna hyrde man ut kuddar gjorda av läder. De verkliga habituerna hade naturligtvis sina egna sittunderlägg, vilka till och från arenan bars i eleganta för ändamålet gjorda väskor.Prick klockan halv sju på kvällen började spelen. De som inte kom i tid fick stanna utanför tills första paus. Vi hade turen att få jättefina platser. Arenan var inte riktigt fylld men stämningen var det sannerligen inget fel på. Ett veritabelt festspel väntade. Åskådarna utgjordes av ett tvärsnitt av den spanska befolkningen. Ung och gammal, rik som fattig.
Till vänster om mig satt två kvinnor i 30-års åldern och till höger om Birgitta en man, kanske runt 60, som skulle låta tala om sig, i allt högre tonläge ju längre spelen varade. Egen kudde hade han, men även utan denna synliga attribut, märktes det att han var mycket flitig besökare. Mellan fötterna hade han en vattenflaska på 1½ liter. Döm därför om vår förvåning när han köpte en liten flaska vatten, av en av de käcka pojkar och flickor som med bricka på magen, sprang mellan raderna och sålde snacks och drycker. Och detta före spelen och innan han ens öppnat den stora flaskan. Nåja, han var ju något korpulent och i värmen är det ju viktigt att tillse att vätskebalansen är i ordning.
Orkestern börjar spela och i samma stund träder en karl in med ett plakat som anger tjurens namn, ålder, stamtavla och vikt. Han går till mitten av arenan, cirkulerar så att alla ska se. Sedan går han tillbaka samma väg som han kom. Tjurarna visar sig väga mellan 580 och 630 kilo. Vi ska få se 4 matadorer och sju tjurar.
Första tjuren springer in. Spänstig och full av liv, om än något förvirrad. Matadorens hjälpredor hoppar fram från sina gömställen, där de i skydd av träplank brukar stå när tjuren börjar bli lite för närgången.
Vilt viftande med sina skynken frustar tjuren mellan dem. Allt går, tror vi, som planerat. Sedan kommer picadorerna. Hästarna är madrasserade och killen i sadeln sticker en lans i tjurens nackmuskler. Spridda applåder tyder på att var och en, så långt gjort sitt jobb. Banderilleros kommer sedan in på lätta fötter och springer med dödsförakt rakt mot tjuren och sticker sina korta och färglada spjut i dess kropp. Mer applåder.Nu, nu kommer matadoren! Ett sus går genom publikhavet. Han går lika högdraget in på arenan som vore han tagen ur Disney. Stolt visar han det röda skynket och värjan han har till sin hjälp. Efter ett par inledande olé börjar allt gå riktigt snett. Mannen med vattenflaskorna har vid det här laget druckit ett par rejäla klunkar av den stora flaskan. Med ljudlig stämma har han också hunnit ge de utövande några välbehövliga råd.
Matadoren missbedömer tydligen avståndet till tjuren, varför han i sista stund tvingas hoppa åt sidan och på ett icke matadorliknande sätt springa från platsen. Ett helvetiskt vrål från publiken vittnar om domen av detta tillvägagångssätt. Mannen med flaskorna utgjuter sin besvikelse och tar ytterligare några kaftiga klunkar. Den lilla flaskan är fortfarande oöppnad.
Matadoren återvänder. Nya piruetter, men resultatet blir om möjligt ännu värre. Vid nästa flykt hinner tjuren upp honom, får tag i något stycke tyg och svingar upp honom i luften. Publikens första reaktion blir ett sssscccchhhhåååhhhh, med betydelsen ”hur ska det här sluta?” När matadoren landar, till synes levande och därefter springer för allt vad tygen håller till räddningen bakom planket med tjuren hack i häl, vet publikreaktionen inga gränser. Mina bänkgrannar till vänster pekar finger, slår sig på knäna och torkar sedan tårarna ur ögonen efter allt skrattande. Mannen till höger är eldröd i ansiktet och levererar en harang som även får luttrade besökare att vända sig om.
Matadoren ger sig emellertid inte. Men det borde han ha gjort, för det blir bara värre. Tjuren, svårt sargad och märkbart utmattad står still och andas tungt. Matadoren, troligen stärkt i uppfattningen om att tjuren nu är ofarlig bereder sig för att dela ut det dödande värjsticket. Teatraliskt går han framåt med pyttesmå steg, höjer värjan och siktar på den del av nacken där värjspetsen ska placeras. Han lägger all sin kraft bakom stöten – och missar. En kort sekund står han så framför tjuren, obeväpnad, för värjan ligger på marken. Därefter upprepas farsen. Tjuren blev, med all rätt kan tyckas, förbannad och jagar honom ut ur arenan, så det sista vi ser av matadoren är när han springer för livet och slutligen kastar sig framstupa över staketet. Matadoren var inte helt magerlagd så för en stund hänger han kvar med den av vitt tyg pantalong klädda baken till beskådan för alla, innan han slutligen drösar ner på andra sidan.
Några kraftiga trumpetstötar markerar att kampen avbryts. Men musikern får fylla lungorna mer än en gång för att överrösta publikens bu-rop, skratt, visslingar, troligen hotelser och besvärjelser också, men det förstår vi ju inte. På vår första tjurfäktning får vi bevittna att tjuren vann!
Nu hände något fascinerande. Tjuren står fortfarande kvar på arenan. Och personalen ska locka honom därifrån. Av naturliga skäl är han något ovillig att följa de instruktioner som utdelas med skrik och schasande. Då kommer 7 stora tjurar in, flera av dem med en stor bjällra runt halsen. En domptör leder dem och likt vallhundar beblandrar de sig med tjuren för att förmå honom att i flock lämna arenan. Det tar säkert tio minuter, men till slut springer de alla ut och den tappre tjuren får enorma, helt välförtjänta applåder!
Nästa matador var den förstes direkta motsats. Allt gick enligt boken och förtjusningen hos publiken denna gång var lika intensiv som förbittringen inför den förra. Underbart, längre ifrån det svenska ordet ”lagom” kan man inte komma. Matadoren gick ärevarv. Folk stod upp och alla hade en vit näsduk i handen som de viftade med upp och ner, medan de ljudligt prisade prestationen.
Du undrar kanske vad som hände med flaskmannen. Med en klockren timing var den stora flaskan slut samtidigt med föreställningen. Vi misstänkte på starka grunder att innehållet skiljde sig åt i de bägge flaskorna för han blev mer utagerande allt eftersom. Han utgjorde en viktig del av en minnesvärd kväll, och tjurfäktning kan vi mycket väl tänka oss se fler gånger.//
____________________________________________________
Vädret just nu: Skyar och 27 grader.
söndag 30 augusti 2009
Sol och mörker
Vi bor på en av världens solsäkraste platser. Solen lyser över oss jämt. Och de dagar den är skymd av moln är dessa nästan undantagslöst så tunna att de ser ut att spricka upp när som helst. Mot bakgrund av detta tänkte jag beskriva ett vardagsfenomen som jag numera vant mig vid, men som är svårt att föreställa sig när man bor på nordliga breddgrader. Nämligen det ständiga mörkret! – inne. Inte heller som turist upplever man det då hotellen anpassar sig till de semestrandes längtan efter sol och ljus. Där möts man således av panoramafönster, ofta med ett läge som maximerar soltimmarnas antal mot den lägenhet, med balkong eller terrass, man betraktar som sitt hem, under en eller några veckor.
Men så ser inte vardagen ut för de flesta. Traditionella hus är byggda så att det finns tämligen få fönster. Det är inte alls ovanligt att det saknas i sov- eller vardagsrum eller i köket. Ljus kan istället stråla in via en patio eller ner från en skylight i taket. Vissa rum kan ha en fönsterliknande öppning till ett angränsande rum som sedan i sin tur eventuellt har ett eget fönster eller får indirekt ljus någon annan stans ifrån.
Och sedan där fönsterna finns, som dessutom oftast är små, är sätten att hindra sol eller dagsljus att nå husens innandömen otaliga.
Äldre hus har luckor eller jalusier av trä. Nyare av aluminium, både de som regleras manuellt och motoriserade. Ibland har man gjort ett fönster för att, kanske redan samma dag, göra dekorativa mönster i cement, så att bara obefintlig mängd ljus kan tränga in.Solen är stark och behovet av att skydda sig är stort. Så det är fullkomligt logiskt – men som sagt för mig kom det ändå som en överraskning.
Bilderna är tagna inom ett par kvarter i Arguineguin.
___________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.
Men så ser inte vardagen ut för de flesta. Traditionella hus är byggda så att det finns tämligen få fönster. Det är inte alls ovanligt att det saknas i sov- eller vardagsrum eller i köket. Ljus kan istället stråla in via en patio eller ner från en skylight i taket. Vissa rum kan ha en fönsterliknande öppning till ett angränsande rum som sedan i sin tur eventuellt har ett eget fönster eller får indirekt ljus någon annan stans ifrån.
Och sedan där fönsterna finns, som dessutom oftast är små, är sätten att hindra sol eller dagsljus att nå husens innandömen otaliga.
Äldre hus har luckor eller jalusier av trä. Nyare av aluminium, både de som regleras manuellt och motoriserade. Ibland har man gjort ett fönster för att, kanske redan samma dag, göra dekorativa mönster i cement, så att bara obefintlig mängd ljus kan tränga in.Solen är stark och behovet av att skydda sig är stort. Så det är fullkomligt logiskt – men som sagt för mig kom det ändå som en överraskning.
Bilderna är tagna inom ett par kvarter i Arguineguin.
___________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.
tisdag 25 augusti 2009
En kort tillbakablick
Vi fick tidigt kontakt med ett par från Sverige. De hade då bott på Gran Canaria i 7 år och dessförinnan i Stockholm. Båda var ursprungligen från Chile men framför allt klimatet hade fått dem att bryta upp ytterligare en gång i livet. Först träffade vi Jimena och efter några gånger berättade hon att hennes man var konstnär, men drev samtidigt en kiosk på torget utanför museet i Agüimes. Det var i oktober 2007 och under en helg några dagar senare visste hon att han skulle måla ute i det fria och att sannolikt någon samtidigt skulle spela och sjunga. ”Ni kan ju gå dit, det blir säkert trevligt”, föreslog hon.
Detta var inledningen till första mötet med Nelson. Det var inte svårt att hitta och inte långt ifrån där vi ställt bilen, fick vi se första skymten av den fransk-inspirerade kiosken och dess ägare. Mitt på torget hade han lagt duken direkt på marken. Iklädd en overall, med mängder av färgfläckar både nya och torra, gick, eller snarare sprang Nelson med ett antal penslar i hand på sitt konstverk i vardande. Med några streck, en klick, en dutt eller några svepande drag växte bilden sakta fram, framför våra fötter. Kom nya gäster hoppade han i skorna, lade ifrån sig penslarna och serverade, med samma intensitet som han målade. Men lika ofta när inspirationen tog överhanden, lät han stamgästerna hjälpa till, vilka hade en viss vana av att servera sig själva.
Hit kom jag ofta. Ibland ensam, andra gånger med Birgitta. Men även tillsammans med bekanta eller de gånger vi var ditbjudna för att träffa Nelsons vänner. Vi satt vid kaféborden eller de i hast formerade långborden, allt efter omständigheterna.
Från första stund trivdes jag här. Vissa känslor går svårligen att beskriva med ord. Men ett par händelser kan måhända ge en illustration till trevnaden.
En kväll sitter Birgitta och jag vid ett av borden. Uppkrupen på en barstol, sitter en man i 30-års åldern. På bardisken har han lagt ett fång rosor. Jag hör honom säga något till Nelson och strax därefter reser han sig. Med bestämda steg går han till rosenrabatterna som vetter ut mot gatan. Ur bakfickan tar han fram en sekatör, väljer bland blommorna i häcken och klipper av de som fått nåd inför hans ögon. De han nyss plockat lägger han bland de andra och dricker sedan ur det glas som Nelson fyllt på medan han var borta.
”Vad gör han?”, frågar jag Nelson.
”Jo”, svarar han och fortsätter ”han får egentligen inte dricka för sin fru och för att inte hon ska bli arg på honom så tar han rosor med sig hem. Ju fler glas desto mer rosor”.
Ännu en gång upprepas detta. Först beställer han ett glas till. Därefter letar han efter lämplig botgöring. Där sitter han så en stund. Jag ser honom lägga en ros åt sidan. Han ber Nelson om en bit cellofan och lindar sedan detta noga runt skälken. Han reser sig, tar med sig alla blommorna, stannar till vid vårt bord och ger den ensamma rosen till Birgitta. Han säger något till oss, sedan går han hem. Vi bad Nelson tolka och vår nye vän hade sagt att Birgitta fick rosen ifall hon inte heller tyckte om att hennes man tog ett glas, då och då.
Vid ett annat tillfälle hälsade jag på själv. Klockan var lite mer än tolv på dagen. Vi är inte många, en knapp handfull gäster. På några stolar längre bort sitter en man och spelar gitarr. Han är målare, född i Argentina och har lite tid över, från det arbete han helst skulle vilja slippa. Med en otrolig stämma sjunger han till sitt eget spel, vilket visar sig vara argentiska sånger. Medan jag njuter i fulla drag, går på väg mot oss från motsatta sidan av torget apotekaren, som nyss lämnat sin affär för ett litet avbrott. Han är en regelbunden gäst. Han får automatiskt det han brukar dricka och det dröjer inte länge förrän han deltar i sången med sin andra-stämma. Det är november, varmt ute och bladen på de stora lagerträden skyddar behagligt mot direkt solljus. Jag summerade hastigt alla mina intryck och jämförde med de svenska förhållanden jag lämnat för inte mer än tre månader sedan. En känsla av stort välbehag, men även märklig, gränsande till overklig.
Jag skulle kunna fortsätta en god stund, men jag har för avsikt att återkomma till Agüimes. Det finns så mycket att berätta.
Det var mycket arbete med att sköta kiosken. Det ekonomiska utbytet stod inte i proportion till insatsen och dessutom inkräktade det på möjligheten att måla. Det var bakgrunden till att Nelson beslöt att sälja kiosken. Jag förstår honom, men det är inte utan att jag saknar den tiden. Jag saknar torget, med kiosken, en plats som för mig aldrig kan bli densamma utan Nelson. Men med eller utan honom; res dit! Upplev staden, strosa omkring i den gamla stadsdelen. Betrakta alla konstverk, njut av den gamla stadsbebyggelsen.
På första bilden ser ni kiosken; Nelson bakom och Birgitta framför bardisken. Andra fotot visar tavlan jag beskrev i färdigt skick. Upphängd på en utställning i San Fernando. Längst ner ett kort taget i en av de många gränderna.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 25 grader.
Detta var inledningen till första mötet med Nelson. Det var inte svårt att hitta och inte långt ifrån där vi ställt bilen, fick vi se första skymten av den fransk-inspirerade kiosken och dess ägare. Mitt på torget hade han lagt duken direkt på marken. Iklädd en overall, med mängder av färgfläckar både nya och torra, gick, eller snarare sprang Nelson med ett antal penslar i hand på sitt konstverk i vardande. Med några streck, en klick, en dutt eller några svepande drag växte bilden sakta fram, framför våra fötter. Kom nya gäster hoppade han i skorna, lade ifrån sig penslarna och serverade, med samma intensitet som han målade. Men lika ofta när inspirationen tog överhanden, lät han stamgästerna hjälpa till, vilka hade en viss vana av att servera sig själva.
Hit kom jag ofta. Ibland ensam, andra gånger med Birgitta. Men även tillsammans med bekanta eller de gånger vi var ditbjudna för att träffa Nelsons vänner. Vi satt vid kaféborden eller de i hast formerade långborden, allt efter omständigheterna.
Från första stund trivdes jag här. Vissa känslor går svårligen att beskriva med ord. Men ett par händelser kan måhända ge en illustration till trevnaden.
En kväll sitter Birgitta och jag vid ett av borden. Uppkrupen på en barstol, sitter en man i 30-års åldern. På bardisken har han lagt ett fång rosor. Jag hör honom säga något till Nelson och strax därefter reser han sig. Med bestämda steg går han till rosenrabatterna som vetter ut mot gatan. Ur bakfickan tar han fram en sekatör, väljer bland blommorna i häcken och klipper av de som fått nåd inför hans ögon. De han nyss plockat lägger han bland de andra och dricker sedan ur det glas som Nelson fyllt på medan han var borta.
”Vad gör han?”, frågar jag Nelson.
”Jo”, svarar han och fortsätter ”han får egentligen inte dricka för sin fru och för att inte hon ska bli arg på honom så tar han rosor med sig hem. Ju fler glas desto mer rosor”.
Ännu en gång upprepas detta. Först beställer han ett glas till. Därefter letar han efter lämplig botgöring. Där sitter han så en stund. Jag ser honom lägga en ros åt sidan. Han ber Nelson om en bit cellofan och lindar sedan detta noga runt skälken. Han reser sig, tar med sig alla blommorna, stannar till vid vårt bord och ger den ensamma rosen till Birgitta. Han säger något till oss, sedan går han hem. Vi bad Nelson tolka och vår nye vän hade sagt att Birgitta fick rosen ifall hon inte heller tyckte om att hennes man tog ett glas, då och då.
Vid ett annat tillfälle hälsade jag på själv. Klockan var lite mer än tolv på dagen. Vi är inte många, en knapp handfull gäster. På några stolar längre bort sitter en man och spelar gitarr. Han är målare, född i Argentina och har lite tid över, från det arbete han helst skulle vilja slippa. Med en otrolig stämma sjunger han till sitt eget spel, vilket visar sig vara argentiska sånger. Medan jag njuter i fulla drag, går på väg mot oss från motsatta sidan av torget apotekaren, som nyss lämnat sin affär för ett litet avbrott. Han är en regelbunden gäst. Han får automatiskt det han brukar dricka och det dröjer inte länge förrän han deltar i sången med sin andra-stämma. Det är november, varmt ute och bladen på de stora lagerträden skyddar behagligt mot direkt solljus. Jag summerade hastigt alla mina intryck och jämförde med de svenska förhållanden jag lämnat för inte mer än tre månader sedan. En känsla av stort välbehag, men även märklig, gränsande till overklig.
Jag skulle kunna fortsätta en god stund, men jag har för avsikt att återkomma till Agüimes. Det finns så mycket att berätta.
Det var mycket arbete med att sköta kiosken. Det ekonomiska utbytet stod inte i proportion till insatsen och dessutom inkräktade det på möjligheten att måla. Det var bakgrunden till att Nelson beslöt att sälja kiosken. Jag förstår honom, men det är inte utan att jag saknar den tiden. Jag saknar torget, med kiosken, en plats som för mig aldrig kan bli densamma utan Nelson. Men med eller utan honom; res dit! Upplev staden, strosa omkring i den gamla stadsdelen. Betrakta alla konstverk, njut av den gamla stadsbebyggelsen.
På första bilden ser ni kiosken; Nelson bakom och Birgitta framför bardisken. Andra fotot visar tavlan jag beskrev i färdigt skick. Upphängd på en utställning i San Fernando. Längst ner ett kort taget i en av de många gränderna.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 25 grader.
lördag 22 augusti 2009
Besök på en ostfabrik
Igår åkte vi och köpte ost. Men det var inte vilken ostdisk som helst vi var på väg mot utan en speciell ostfabrik, som hade egen butik. Av en bekant hade vi fått såväl rekommendationen som detaljerad vägbeskrivning och med Birgitta som kartläsare for vi iväg. Från motorvägen söderifrån tog vi av till höger mot Bahia Feliz. Avtagsvägen delar sig sedan och vi styrde mot Juan Grande. Då kom vi parallellt med motorvägen och körde längs kusten ca 4 kilometer innan vi svängde av till höger mot Castillo del Romeral. Nu var vi framme, nästan.
Här någonstans skulle vi ta till höger. Grusspår i asfalten skvallrade om en tämligen tät trafik in och ut från ingemansland, varför vi förmodade att vi kommit rätt. Och mycket riktigt. Där borta, strax vid havet låg några byggnader, målet för vår färd.
Vi parkerade till höger om den handmålade skylten Juncalillo al Golpito Vi möttes av ett stort antal hundar. En skällde, men han tröttnade snart.Till höger stod getterna i sina inhägnader. Efter ytterligare ett 50-tal meter in på gården gick vi in genom den gröna ytterdörren.
Väl inkomna och med stängd dörr fyllde vi, tillsammans med de fyra andra kunderna som kommit före oss, hela butiksytan. Butiken tjänade för övrigt också som lagerlokal och innanför dörren på motstående sidan såg vi samtidigt personalen i full gång med att ysta.
Det fanns 3 olika slags getostar. Färsk, mellan- och vällagrad. Vi köpte en bit på 1,6 kg med ett pris på 8 € kilot. Den är väldigt god och kan, likt Fetaost, användas till sallader. Eller varför inte som dessert, stekt eller smält med honung, hallon- eller hjortronsylt. Som tapas eller för att ackompanjera drinken. Förvaras den i kylen inuti en fuktig hushållshandduk, håller den sig lika fin minst en månad.
Vi pratade lite med ägarinnan. Hon noterade ju att vi var nya kunder och frågade varifrån vi kom och lite annat smått och gott. En liten utfärd som hade allt. En jätttefin produkt och ett varmt och vänligt bemötande. Därtill en uppfriskande påminnelse om ett äkta, gammeldags hantverkskunnande. Mer genuint än så här kan det inte bli.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 30 grader.
Här någonstans skulle vi ta till höger. Grusspår i asfalten skvallrade om en tämligen tät trafik in och ut från ingemansland, varför vi förmodade att vi kommit rätt. Och mycket riktigt. Där borta, strax vid havet låg några byggnader, målet för vår färd.
Vi parkerade till höger om den handmålade skylten Juncalillo al Golpito Vi möttes av ett stort antal hundar. En skällde, men han tröttnade snart.Till höger stod getterna i sina inhägnader. Efter ytterligare ett 50-tal meter in på gården gick vi in genom den gröna ytterdörren.
Väl inkomna och med stängd dörr fyllde vi, tillsammans med de fyra andra kunderna som kommit före oss, hela butiksytan. Butiken tjänade för övrigt också som lagerlokal och innanför dörren på motstående sidan såg vi samtidigt personalen i full gång med att ysta.
Det fanns 3 olika slags getostar. Färsk, mellan- och vällagrad. Vi köpte en bit på 1,6 kg med ett pris på 8 € kilot. Den är väldigt god och kan, likt Fetaost, användas till sallader. Eller varför inte som dessert, stekt eller smält med honung, hallon- eller hjortronsylt. Som tapas eller för att ackompanjera drinken. Förvaras den i kylen inuti en fuktig hushållshandduk, håller den sig lika fin minst en månad.
Vi pratade lite med ägarinnan. Hon noterade ju att vi var nya kunder och frågade varifrån vi kom och lite annat smått och gott. En liten utfärd som hade allt. En jätttefin produkt och ett varmt och vänligt bemötande. Därtill en uppfriskande påminnelse om ett äkta, gammeldags hantverkskunnande. Mer genuint än så här kan det inte bli.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 30 grader.
torsdag 20 augusti 2009
Val- och delfintur
Efter en stadig brunch satte vi oss i bilen för att åka på en val- och delfintur. ”Gör de inget annat än leker turister dagarna i ända?”, tänker ni kanske. Men nu är det så att vissa lyckliga omständigheter har gjort att vi fått gratis-biljetter till båda evenemangen. Och sådant måste man ju utnyttja. Dessutom tycker vi det är trevlig förströelse.
Båten avgår från Puerto Rico och vi parkerar inne på hamnområdet. Vi kommer emellertid lite för tidigt och tänker då passa på att ta ut pengar från en bankomat. På väg till banken blir vi hejdade av en inkastare. Vi vinkar naturligtvis avvärjande när han kommer emot oss, och lika självklart tar han ingen notis om detta. Utan helt oberörd av vår motvilja att inleda något samtal frågar han varifrån vi kommer och hinner, innan vi svarat, berätta att han själv kommer från Nigeria. När han sedan får höra att vi är svenskar blir han överförtjust. ”Jag är bror till doktor Alban”, säger han och fyrar av ett bländande leende. Jaså?, säger jag, eller really?, eftersom vi pratar engelska. Nog anser jag mig vara hyfsat allmänbildad men här har jag en stor lucka – jag är inte uppdaterad angående matrikeln över praktiserande läkare i Nigeria. Min reaktion blir uppenbarligen inte den förväntade och för en kort stund stannar konversationen upp. Birgitta kommer, som vanligt, till undsättning och förklarar att dr Alban är en känd svensk pop-artist. Den glada stämningen återvänder och vi får sedan reda på att nämnda bror är girig och att han själv är gift med en skottska. Såväl ringen på hans finger som hustrun, som står ett antal meter bort, förevisas. Vi önskar varandra en fortsatt trevlig dag och Birgitta och jag återvänder till hamnområdet.
Vi är ett 20-tal personer som embarkerar båten strax före dess avgång, klockan 15.00. Under två timmar ska vi vara på sjön, och när vi nått det område där delfinerna vanligtvis brukar visa sig har det nog gått tre kvart. En avlägsen vattenstråle kommen ur havsytan, avslöjar en val som söker luft.
Skepparen styr dit och förväntningen stiger. ”Jakten” är spännande och det dröjer inte länge innan vi kommer ganska nära en Balaenoptera physalus, eller i vardagslag en sillval. Den kan bli hela 26 meter lång, men denna uppskattades till endast 17.
En mycket tevlig tur om det inte vore för det dj…a discodunket som strömmade ur högtalare, placerade lite varstans i båten. Det var endast under ”jakten” som det var tyst. Vad tråkigt att naturens storslagenhet inte kan vara nog, utan måste förhöjas av det entoniga dunkandet där ljudvågorna fortplantade sig in i plastbänkarna och vidare in i kroppen via sätesmusklerna.
________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.
tisdag 18 augusti 2009
Minigolf
Igår, tidigt på kvällen, åkte vi till Anfi Minigolf för att ta en match. Det sägs att anläggningen är Europas största, vilket verkar troligt. Med säkerhet är den däremot den finaste jag har sett. I det parkliknande området går man på stenlagda stigar bland prunkande växtlighet. Ett antal vattendammar finns, några med små vattenfall. Ibland korsas vägen av bäckar som då passeras via träbroar. Det är gott om parksoffor och där inte palmerna skänker svalka under sitt bladverk finns det även skydd mot solen vid vissa sittplatser.
Det är naturligtvis en 18-håls bana. Och likt riktig golf så finns idealresultatet för varje hål på ens resultatkort. Det minsta hålet är 10 meter långt och är ett par 2 hål. De längsta är 40 meter och par 7. Totalt 95 slag. Svårigheten består främst i att placera sig rätt inför nästa slag, eftersom banorna ändrar riktning. Bland de olika hindren finner vi också ett antal sandbunkrar.
Priset för vuxna är 5 € och för barn kostar det 3,50 €.
Efter drabbningen satte vi oss ner och släckte törsten, på restaurang Memsaab, på vars baksida man för övrigt också hyr boll och klubbor. Där satt vi och summerade våra kort men min blygsamhet förbjuder mig att berätta vem som vann.
Vi beställde också mat för att ta med oss hem Vi valde en rätt bestående av jätteräkor, lamm, kyckling och chorizo. Det blir ingen recension av maten den här gången, den ska ju ätas nylagad och inte bedömas efter att den värmts upp ett antal timmar senare.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 30 grader.
lördag 15 augusti 2009
Picknick i bergen
Mitten på augusti innebär semestertid. Badstränderna är fulla med folk, medan många affärer är stängda och bakom entrédörren hänger skylten ”semester” och med upplysning när de öppnar igen. Men även de butiksägare som inte unnar sig någon ledighet eller vanligtvis brukar ha lördagsöppet, såsom livsmedelsaffärer, stänger tidigare idag eftersom vi har allmän helgdag, Maria Bebådelsedag.
Då bestämde vi oss för att åka på picknik. I kylväskan stoppar Birgitta ner en enkel lunchsallad bestående av: isbergssallad, rödlök, paprika, tomat, serranoskinka, fetaost och gurka samt olivolja. Till det hade vi tänkt dricka öl, apelsinjuice och vatten. Några böcker och kameran stoppar vi ned, sedan är vi färdiga. Våra campingstolar ligger alltid i bilen.
Vi har inte under de senaste veckornas vardagar kunnat använda vår vanliga påfart till motorvägen, eftersom man förstärker en bergsvägg. Men inte trodde vi väl att vägarbetarna skulle vara på plats en dag som denna. Alla andra helger har de ju haft ledigt. Men, omvägen tar bara knappa tio minuter. Vi kör mot Arguineguin och strax vid infarten tar vi av mot Soria. En bra stund kör vi längs dalgången innan det bär uppför. När vi kommit till Soria svänger vi vänster mot Presa de las Niñas. Nu börjar klättringen på allvar. Men det är fin vägbeläggning, visserligen stundtals lite brant och ett antal hårnålskurvor, men jag tycker absolut inte att det ska avskräcka någon. Sceneriet är fantastiskt och varje gång förundras jag över öns variationsrikedom. Efter ytterligare en skyltning, svänger vi till höger och fem minuter senare är vi framme.
Vi plockar ur bilen och sätter oss för att äta vår medhavda matsäck vid sten-möblemanget. Vi är långt ifrån ensamma, det är relativt gott om semesterfirare, många från ön eller fastlandet. Men området är mycket stort och alla kan hitta en lämplig plats i solen eller i skuggan under de stora tallarna.
Efter vi ätit sjunker vi ner i våra bärbara fåtöljer och läser. Framför oss breder det massiva bergslandskapet ut sig runt den uppdämda sjön. Solen skiner och den höglänta vinden svalkar skönt. Vill man inte ta egen mat med sig, finns dryck och enklare tilltugg att köpa av Don Bocata.
Vi kör vägen över San Bartolomé och Fataga hem. Cirka 5 timmar och 8 mil från det vi lämnade San Fernando är vi hemma igen.
_________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.
Då bestämde vi oss för att åka på picknik. I kylväskan stoppar Birgitta ner en enkel lunchsallad bestående av: isbergssallad, rödlök, paprika, tomat, serranoskinka, fetaost och gurka samt olivolja. Till det hade vi tänkt dricka öl, apelsinjuice och vatten. Några böcker och kameran stoppar vi ned, sedan är vi färdiga. Våra campingstolar ligger alltid i bilen. Vi har inte under de senaste veckornas vardagar kunnat använda vår vanliga påfart till motorvägen, eftersom man förstärker en bergsvägg. Men inte trodde vi väl att vägarbetarna skulle vara på plats en dag som denna. Alla andra helger har de ju haft ledigt. Men, omvägen tar bara knappa tio minuter. Vi kör mot Arguineguin och strax vid infarten tar vi av mot Soria. En bra stund kör vi längs dalgången innan det bär uppför. När vi kommit till Soria svänger vi vänster mot Presa de las Niñas. Nu börjar klättringen på allvar. Men det är fin vägbeläggning, visserligen stundtals lite brant och ett antal hårnålskurvor, men jag tycker absolut inte att det ska avskräcka någon. Sceneriet är fantastiskt och varje gång förundras jag över öns variationsrikedom. Efter ytterligare en skyltning, svänger vi till höger och fem minuter senare är vi framme.
Vi plockar ur bilen och sätter oss för att äta vår medhavda matsäck vid sten-möblemanget. Vi är långt ifrån ensamma, det är relativt gott om semesterfirare, många från ön eller fastlandet. Men området är mycket stort och alla kan hitta en lämplig plats i solen eller i skuggan under de stora tallarna.
Efter vi ätit sjunker vi ner i våra bärbara fåtöljer och läser. Framför oss breder det massiva bergslandskapet ut sig runt den uppdämda sjön. Solen skiner och den höglänta vinden svalkar skönt. Vill man inte ta egen mat med sig, finns dryck och enklare tilltugg att köpa av Don Bocata.
Vi kör vägen över San Bartolomé och Fataga hem. Cirka 5 timmar och 8 mil från det vi lämnade San Fernando är vi hemma igen.
_________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.
onsdag 12 augusti 2009
Ett läkarbesök
Idag kvart i tio gick jag till vår motsvarighet till vårdcentralen. I våras fick jag någon form av infektion och har sedan dess med jämna mellanrum gjort återbesök. När man pratar med semestrande svenskar säger de, på tal om sjukdomar, nästan regelmässigt ”Ja, sjukvården är ju inte så bra här!” Det är nog avsett som en fråga men det formuleras som ett påstående. Möjligen ägde det giltighet för många, många år sedan, men idag är det snarare tvärt om eller…döm själva.
Vår centro de salud (vårdcentral) ligger i ett nybyggt komplex, ungefär 500 meter från där vi bor. Det är en stor byggnad i futuristisk stil. Det finns en akutavdelning som har öppet dygnet runt, årets alla dagar. Den vanliga vården har öppet måndagar till torsdagar kl 08.00 – 20.00. På fredagar stänger de två timmar tidigare.
Likt i Sverige blir man tilldelad en husläkare. Han undersöker, skriver ut medicin och vid behov remitterar till specialister. Till sin hjälp har han en sköterska. Hennes uppgift är att, vid andra tillfällen, följa upp tillfrisknandet och ta enklare prover, blodtryck, puls, vikt osv. Via datorn följer de sjukjournalen och var och en skriver in resultat, ordinationer och vad det nu kan vara.
Man beställer tid för läkarbesök via telefon. Vill man komma samma dag går det vanligtvis alldeles utmärkt eller längre fram om det passar en bättre. Läkaren hinner nämligen med många patienter på en dag, varför det är lätt att få tid.
Då man vid den utsatta tiden slår sig ner i väntrummer finns det två olika sätt för att hålla reda på ens tur. Ett är att följa den lista som är upphäftad vid sidan om dörren till mottagningen. Där står namn och tid. Det andra innebär att läkaren med jämna mellanrum, öppnar dörren och ropar upp 5-6 namn och sedan går man in efter varandra enligt den följden. I båda fallen uppstår emellertid ett problem: vem är vem? Det enda jag vet är ju att det är min tur t ex efter någon Juan eller Juanita. Nåväl, alla i kön diskuterar inbördes och med ord och gester faställs turordningen.
Om läkaren vill att prover ska tas, fyller han i en blankett och med den i hand går man sedan till receptionen för att beställa tid. Det tar i allmänhet någon dag innan man får någon. Första gången jag fick se minneslappen för provtagning blev jag mycket förvånad. Där stod datum och tidpunkt: 08.57! Hur rimmar denna exakthet med Spanien? Men, naturligtvis blev det inte min tur vid den utsatta tiden, utan i det här fallet tio minuter tidigare. Alla vi som hade blivit kallade stod utanför ett litet rum. Strax innanför dörren satt en kvinna med en massa papper och olika ställ för de provrör som många av oss hade med sig hemifrån. Längre in fanns fyra ”stationer”; en sköterska bakom ett litet bord, en stol till patienten och ett madrasserat underlägg till stöd för armbågen vid blodprovstagning. Där stod vi, säkert 20 personer, alla med blanketter i hand. Många av oss med små rör som vissa försökte smyga med i det längsta i papperspåsar medan andra ogenerat höll upp dem till allmän beskådan. Några med endast ett rör med ett gulaktigt innehåll medan andra hade ett flertal fyllda av laboratorieinnehåll av såväl flytande som fast form. En äldre man kom med en dunk!, säkert inehållande flera liter. Hela hans släkt måtte vara skröplig, för att travestera ett gammalt skämt. Kvinnan innanför dörrposten ropade upp namn i ett hiskeligt tempo. Vi som skulle in krockade i dörröppningen med de som skulle ut. Allt gick på ett par minuter, men rent logistiskt fanns det väl lite att förbättra.
Som ni kanske har förstått är ett läkarbesök här något annorlunda, främst vad gäller flexibiliteten angående tider, lika ofta kommer man in tidigare än utsatt, som senare. Men även det runt omkring. Att man inte har apparater och biljetter som reglerar de väntandes tur (det finns i receptionen). Avsaknaden av sittgrupper och soffbord samt ställ för tidningar representerande alla smaker och intressen. Man sitter och väntar i formpressade gröna plaststolar. Det är allt. Många svenskar skulle säkert ha synpunkter på detta.
Men, alla läkarbesök är gratis vid besökstillfället. Lägger man därtill att medicinen också är avsevärt billigare och konsultations- och vårdköer kortare, så ger det en annan bild än den förlegade.
Till sist, några rader om ett annat besök. Jag hade pratat med läkaren. Fått medicin utskriven och blev ombedd att vänta i ett angränsande rum, i avvaktan på att ta blodtrycket. Jag satte mig på en stol och efter någon minut kommer en annan patient in och förklarar på en närmast obegriplig engelska att doktorn undrar ifall det är ok att han äter frukost! Ja, säger jag, överrumplad och konfunderad och det dröjer inte många sekunder innan såväl mitt som det andra rummets dörr låses med nyckel utifrån. Där sitter jag, kanske 4 minuter, innan det återigen rasslar i det yttre rummets nyckelhål. Sedan blir allt tyst. Genom väggarna och dörren kan jag urskilja ljud efter hur läkaren vecklar upp sin medhavda matsäck och äter. Ytterligare någon stund senare öppnar han dörren intill rummet där jag sitter, trycket kontrolleras och jag går hem. Charmigt va!
_____________________________________________
Vädret just nu: molnfritt och 25 grader
Vår centro de salud (vårdcentral) ligger i ett nybyggt komplex, ungefär 500 meter från där vi bor. Det är en stor byggnad i futuristisk stil. Det finns en akutavdelning som har öppet dygnet runt, årets alla dagar. Den vanliga vården har öppet måndagar till torsdagar kl 08.00 – 20.00. På fredagar stänger de två timmar tidigare.
Likt i Sverige blir man tilldelad en husläkare. Han undersöker, skriver ut medicin och vid behov remitterar till specialister. Till sin hjälp har han en sköterska. Hennes uppgift är att, vid andra tillfällen, följa upp tillfrisknandet och ta enklare prover, blodtryck, puls, vikt osv. Via datorn följer de sjukjournalen och var och en skriver in resultat, ordinationer och vad det nu kan vara.
Man beställer tid för läkarbesök via telefon. Vill man komma samma dag går det vanligtvis alldeles utmärkt eller längre fram om det passar en bättre. Läkaren hinner nämligen med många patienter på en dag, varför det är lätt att få tid.
Då man vid den utsatta tiden slår sig ner i väntrummer finns det två olika sätt för att hålla reda på ens tur. Ett är att följa den lista som är upphäftad vid sidan om dörren till mottagningen. Där står namn och tid. Det andra innebär att läkaren med jämna mellanrum, öppnar dörren och ropar upp 5-6 namn och sedan går man in efter varandra enligt den följden. I båda fallen uppstår emellertid ett problem: vem är vem? Det enda jag vet är ju att det är min tur t ex efter någon Juan eller Juanita. Nåväl, alla i kön diskuterar inbördes och med ord och gester faställs turordningen.
Om läkaren vill att prover ska tas, fyller han i en blankett och med den i hand går man sedan till receptionen för att beställa tid. Det tar i allmänhet någon dag innan man får någon. Första gången jag fick se minneslappen för provtagning blev jag mycket förvånad. Där stod datum och tidpunkt: 08.57! Hur rimmar denna exakthet med Spanien? Men, naturligtvis blev det inte min tur vid den utsatta tiden, utan i det här fallet tio minuter tidigare. Alla vi som hade blivit kallade stod utanför ett litet rum. Strax innanför dörren satt en kvinna med en massa papper och olika ställ för de provrör som många av oss hade med sig hemifrån. Längre in fanns fyra ”stationer”; en sköterska bakom ett litet bord, en stol till patienten och ett madrasserat underlägg till stöd för armbågen vid blodprovstagning. Där stod vi, säkert 20 personer, alla med blanketter i hand. Många av oss med små rör som vissa försökte smyga med i det längsta i papperspåsar medan andra ogenerat höll upp dem till allmän beskådan. Några med endast ett rör med ett gulaktigt innehåll medan andra hade ett flertal fyllda av laboratorieinnehåll av såväl flytande som fast form. En äldre man kom med en dunk!, säkert inehållande flera liter. Hela hans släkt måtte vara skröplig, för att travestera ett gammalt skämt. Kvinnan innanför dörrposten ropade upp namn i ett hiskeligt tempo. Vi som skulle in krockade i dörröppningen med de som skulle ut. Allt gick på ett par minuter, men rent logistiskt fanns det väl lite att förbättra.
Som ni kanske har förstått är ett läkarbesök här något annorlunda, främst vad gäller flexibiliteten angående tider, lika ofta kommer man in tidigare än utsatt, som senare. Men även det runt omkring. Att man inte har apparater och biljetter som reglerar de väntandes tur (det finns i receptionen). Avsaknaden av sittgrupper och soffbord samt ställ för tidningar representerande alla smaker och intressen. Man sitter och väntar i formpressade gröna plaststolar. Det är allt. Många svenskar skulle säkert ha synpunkter på detta.
Men, alla läkarbesök är gratis vid besökstillfället. Lägger man därtill att medicinen också är avsevärt billigare och konsultations- och vårdköer kortare, så ger det en annan bild än den förlegade.
Till sist, några rader om ett annat besök. Jag hade pratat med läkaren. Fått medicin utskriven och blev ombedd att vänta i ett angränsande rum, i avvaktan på att ta blodtrycket. Jag satte mig på en stol och efter någon minut kommer en annan patient in och förklarar på en närmast obegriplig engelska att doktorn undrar ifall det är ok att han äter frukost! Ja, säger jag, överrumplad och konfunderad och det dröjer inte många sekunder innan såväl mitt som det andra rummets dörr låses med nyckel utifrån. Där sitter jag, kanske 4 minuter, innan det återigen rasslar i det yttre rummets nyckelhål. Sedan blir allt tyst. Genom väggarna och dörren kan jag urskilja ljud efter hur läkaren vecklar upp sin medhavda matsäck och äter. Ytterligare någon stund senare öppnar han dörren intill rummet där jag sitter, trycket kontrolleras och jag går hem. Charmigt va!
_____________________________________________
Vädret just nu: molnfritt och 25 grader
söndag 9 augusti 2009
En liten marknad
Idag är det söndag, vilken gått i lättjans tecken. Det hade inte funnits något att berätta om det inte vore för några underliga associationer angående veckodagen och innehållet i den bok jag läser för tillfället (eller rättare, en av dem, för jag har alltid flera böcker på gång samtidigt). Bland annat handlar den om handel mellan länder. Och på tal om handel brukar charterbolag och reseguider upplysa om de marknader som finns. I turistområdena på öns södra sida är det främst de i Arguineguin (tisdag), San Fernando (onsdag, lördag) och Mogán (fredag). Men så just på söndagarna finns ett alternativ. Nämligen Faro 2 i Maspalomas. Jag vill emellertid påpeka att denna lilla marknad är väldigt mycket mindre, både till antalet utställare och område. Men till följd av fler privatsäljare och mindre professionalism, går det nog att göra fynd här. Om ni sedan på väg hem börjar ångra och känna tvivel för ert förmodade klipp så är ni i gott sällskap om att missbedöma en affär. Tänk på de holländare som köpte Manhattan av indianerna för 60 dollar för att sedan, 1667 ge den till britterna i utbyte mot Surinam!
Jag är ju trots allt bokhandlare så vad är naturligare än att skriva om böcker. De jag läser nu och som jag alla kan rekommendera är: Imperiernas tid 1815-1919 (varur fakta till stycket ovan är taget); Oscar Wilde – ett författarliv; Avgörandets ögonblick – invasionen i Normandie 1944 samt Den enarmade pianisten.
Jag är ju trots allt bokhandlare så vad är naturligare än att skriva om böcker. De jag läser nu och som jag alla kan rekommendera är: Imperiernas tid 1815-1919 (varur fakta till stycket ovan är taget); Oscar Wilde – ett författarliv; Avgörandets ögonblick – invasionen i Normandie 1944 samt Den enarmade pianisten.
__________________________________________________
Vädret just nu: stjärnklart och 25 grader
fredag 7 augusti 2009
Lagar och förordningar
Sen förmiddag har jag tagit för vana att promenera. En sträcka som i raskt tempo tar en dryg timme. Jag försöker göra det dagligen, oavsett väder. Uttrycket ”i ur och skur” passar väl inte på våra förhållanden, men det är en avsevärd skillnad på att gå turen, som delvis är ganska kuperad, i 25 eller 35 grader. Jag går också alltid exakt samma rutt för det gör det lättare att ostört fundera, vardagsfilosofera om man så vill. Under dagens motionspass reflekterade jag över canariernas respekt för polisen och formulerade tankarna och vissa minnesbilder i ord, för att skriva ner dem ikväll.
Gemene man har som sagt stor respekt för polisen. Alltifrån trafikpolisen till Guardia Civil. Det finns gott om poliser och de syns överallt och stickprovskontrollerna i trafiken är otaliga. Minsta vink med handen eller ljud från deras visselpipor, som är ett uttryck för tillrättavisning, åtlyds omedelbart. De ger också ett tufft intryck. Oavsett om de patrullerar till fots, färdas i bil, sitter på sina motorcyklar, kör scooter eller till och med kommer cyklande i kortbyxor och hjälm. Det finns en auktoritet som skiljer sig avsevärt från den svenska motsvarigheten. Det är svårt att se att Astrid Lindgren skulle valt att gestalta polisen som hon gör – de som tafatt och inte så litet töntigt jagar busiga småbarn runt Villa Villerkulla i boken om Pippi Långstrump - om hon vore spanjorska.
Men med detta sagt ter det sig paradoxalt att canariernas bristande laglydighet är lika uttalad! Här finns gott om förbudsskyltar, men jag tror inte att en enda efterlevs. Jag kan ta parkeringen vid Melonerasstranden som exempel, men det är likadant över hela ön. Ner mot havet leder en återvändsgata som slutar med en rondell. Denna har generellt stoppförbud. Därtill är det markering i vägbanan och skyltar som anger taxizon och plats reserverat för handikappade. Hela vändplatsen är alltid smockfull med bilar, vars ägare bekymmerslöst solar och badar i timtal och på helger mer än halva dagar, medan halta och lytta och taxichaufförer får se sig om efter ett annat ställe att parkera på.
I detta sammanhang mindes jag en händelse för sex månader sedan, då jag önskade att Birgitta vore mindre ambitiös i sin iver att assimileras till vårt nya lands sedvänjor. Hon skulle hämta mig med bilen och jag hade väntat några minuter över den överrenskomna tiden, när hon ringer mig. Det första hon säger är: ”bli nu inte arg”. En onekligen olycksbådande inledning. Jag har hört den förut och det brukar innebära rejäla fakturor från bilverkstadens plåt- och lackavdelning. ”Vad har hänt”, frågar jag. ”Jag står bredvid några poliser”, får jag till svar. ”De skriver ut böter. Jag skulle svänga ut mot Arguineguin, där var en stoppskylt, det gjorde inte jag”, fortsatte hon märkbart stressad. ”OK, kom så fort du kan”, svarar jag. En stund senare kommer Birgitta, går ur bilen, ler mot mig och säger: ”jag fick rabatt!” Boten löd på 150 €, men betalade man inom 30 dagar fick man dra av 30 procent. Vilket underbart land!
På samma tema gjorde jag mig själv också skyldig till en försyndelse. Jag parkerade utan att betala för p-biljett. En dålig vana jag har sedan tidigt 70-tal. Under en av de främre vindrutetorkarna låg en böteslapp, men också ett pyttelitet kuvert med skrivna instruktioner på. Där stod att om jag betalade avgiften i efterskott och lade ner kvittot i kuvertet och stoppade det i en lucka på parkeringsautomatens framsida, så skulle jag slippa böter.
Det måste vara ett uttryck för det katolska synsättet. Synda – några Ave Maria – sedan är allt klart. Nästa steg blir nog att konvertera.
Vi har ju våra söner kvar i Sverige och vi ringer och skriver med jämna mellanrum. Jag hämtar avslutningsvis följande, ur ett brev jag skickade strax efter vi flyttat till vår nuvarande bostad.
// Där vi bor, finns på flera ställen stora skyltar uppsatta med fyra förhållningsregler som gäller inom området. Inga djur, inget bollspel, inga motordrivna fordon samt tystnad efter kl 10 på kvällen. För att allt ska vara lättförståeligt kompletteras texten av symboler på hund och boll etc, alla överstrukna med kraftigt kors i rött. När vi gick med mäklaren tidigare påpekade han också vilken lugn stadsdel det var. Vi har nu bott här ett antal nätter med följande erfarenhet. Vi har inom en snävt hållen radie kunnat räkna till 4 hundar och en gris! En stor svart av typ hängbukssvin. Grannen till vänster har en motorcykel som parkeras utanför tomten och mittemot har en storfamilj basketkorg och fotbollsmål utanför dörren och barnen ( ibland även vuxna ) uppvisar en livsglädje och träningsvilja som stundtals är imponerande. Däremot är det tyst som stadgats. Troligen är folket så slut efter att ägna hela dagarna åt bollspelande och jagandes allehanda djur att de stupar i säng. Vi trivs dock alldeles utmärkt. //
Gemene man har som sagt stor respekt för polisen. Alltifrån trafikpolisen till Guardia Civil. Det finns gott om poliser och de syns överallt och stickprovskontrollerna i trafiken är otaliga. Minsta vink med handen eller ljud från deras visselpipor, som är ett uttryck för tillrättavisning, åtlyds omedelbart. De ger också ett tufft intryck. Oavsett om de patrullerar till fots, färdas i bil, sitter på sina motorcyklar, kör scooter eller till och med kommer cyklande i kortbyxor och hjälm. Det finns en auktoritet som skiljer sig avsevärt från den svenska motsvarigheten. Det är svårt att se att Astrid Lindgren skulle valt att gestalta polisen som hon gör – de som tafatt och inte så litet töntigt jagar busiga småbarn runt Villa Villerkulla i boken om Pippi Långstrump - om hon vore spanjorska.
Men med detta sagt ter det sig paradoxalt att canariernas bristande laglydighet är lika uttalad! Här finns gott om förbudsskyltar, men jag tror inte att en enda efterlevs. Jag kan ta parkeringen vid Melonerasstranden som exempel, men det är likadant över hela ön. Ner mot havet leder en återvändsgata som slutar med en rondell. Denna har generellt stoppförbud. Därtill är det markering i vägbanan och skyltar som anger taxizon och plats reserverat för handikappade. Hela vändplatsen är alltid smockfull med bilar, vars ägare bekymmerslöst solar och badar i timtal och på helger mer än halva dagar, medan halta och lytta och taxichaufförer får se sig om efter ett annat ställe att parkera på.
I detta sammanhang mindes jag en händelse för sex månader sedan, då jag önskade att Birgitta vore mindre ambitiös i sin iver att assimileras till vårt nya lands sedvänjor. Hon skulle hämta mig med bilen och jag hade väntat några minuter över den överrenskomna tiden, när hon ringer mig. Det första hon säger är: ”bli nu inte arg”. En onekligen olycksbådande inledning. Jag har hört den förut och det brukar innebära rejäla fakturor från bilverkstadens plåt- och lackavdelning. ”Vad har hänt”, frågar jag. ”Jag står bredvid några poliser”, får jag till svar. ”De skriver ut böter. Jag skulle svänga ut mot Arguineguin, där var en stoppskylt, det gjorde inte jag”, fortsatte hon märkbart stressad. ”OK, kom så fort du kan”, svarar jag. En stund senare kommer Birgitta, går ur bilen, ler mot mig och säger: ”jag fick rabatt!” Boten löd på 150 €, men betalade man inom 30 dagar fick man dra av 30 procent. Vilket underbart land!
På samma tema gjorde jag mig själv också skyldig till en försyndelse. Jag parkerade utan att betala för p-biljett. En dålig vana jag har sedan tidigt 70-tal. Under en av de främre vindrutetorkarna låg en böteslapp, men också ett pyttelitet kuvert med skrivna instruktioner på. Där stod att om jag betalade avgiften i efterskott och lade ner kvittot i kuvertet och stoppade det i en lucka på parkeringsautomatens framsida, så skulle jag slippa böter.
Det måste vara ett uttryck för det katolska synsättet. Synda – några Ave Maria – sedan är allt klart. Nästa steg blir nog att konvertera.
Vi har ju våra söner kvar i Sverige och vi ringer och skriver med jämna mellanrum. Jag hämtar avslutningsvis följande, ur ett brev jag skickade strax efter vi flyttat till vår nuvarande bostad.
// Där vi bor, finns på flera ställen stora skyltar uppsatta med fyra förhållningsregler som gäller inom området. Inga djur, inget bollspel, inga motordrivna fordon samt tystnad efter kl 10 på kvällen. För att allt ska vara lättförståeligt kompletteras texten av symboler på hund och boll etc, alla överstrukna med kraftigt kors i rött. När vi gick med mäklaren tidigare påpekade han också vilken lugn stadsdel det var. Vi har nu bott här ett antal nätter med följande erfarenhet. Vi har inom en snävt hållen radie kunnat räkna till 4 hundar och en gris! En stor svart av typ hängbukssvin. Grannen till vänster har en motorcykel som parkeras utanför tomten och mittemot har en storfamilj basketkorg och fotbollsmål utanför dörren och barnen ( ibland även vuxna ) uppvisar en livsglädje och träningsvilja som stundtals är imponerande. Däremot är det tyst som stadgats. Troligen är folket så slut efter att ägna hela dagarna åt bollspelande och jagandes allehanda djur att de stupar i säng. Vi trivs dock alldeles utmärkt. //
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)