Ett bergsäventyr

I fredags fick vi ställa in karnevalsfirandet på grund av ett, från eftermiddagen tilltagande, migränanfall för Birgitta. Gårdagen tillbringade vi också hemma, med en hel del redigeringsarbete med bokhandelns hemsida. Bland annat registrerade jag in nyinkomna böcker och då fick jag en idé.

För någon vecka sedan beställde en kund boken Vandra på Kanarieöarna. Den innehåller beskrivning av 50 olika vandringsturer, varav 12 på Gran Canaria. - Det ska vi testa, föreslog jag Birgitta. Förslaget togs emot med lika delar förvåning som måttlig entusiasm. Vi är nämligen inga friluftstyper och allra minst jag. Visst uppskattar vi naturen, både land och hav, men att frusta och stånka i timtal har aldrig känts lockande. Sedan har vi inte mycket till övers för matsäckar och termosar. Troligen är det traumatiska minnen från grundskolans klassresor som gör sig påminda. I synnerhet vintertid, där svettiga ostfrallor från plastpåsar, åts med händer som var försedda med Lovika-vantar. Tillsammans med maten fick man inte så sällan munnen full av ludd-trådar sammanfogade av snö och små isbitar. Till detta skulle man sedan dricka ljummen choklad med äcklig hinna på. Allt var vått och lukten kväljande sur. Redan som barn föredrog jag mysiga restauranger och trevliga kaféer. Nåväl, många år har gått och det är inte för sent att tänka om. Sagt och gjort. Idag har vi således varit på tur, som de vandringstokiga norrmännen säger.

Förutom kameran och boken, hade vi i packningen några bananer, knäckemackor och naturligtvis vatten. Bilfärden mot Mogán gick i bästa tänkbara väder. Våren har kommit på allvar med en klarblå himmel och 25 grader. Väl framme parkerade vi bilen och konsulterade boken – var vi rätt? Där stod: ”…och ta vägen nedåt vänster, rakt framför en vägg på höger sida där det står Bienvenido Mogán. Här står en murad varde med fyra keramiska bitar som utgör en ´karta´ Mogan/La Fortaleza/ Degollado/Veneguera markerade."

Boken är förhållandevis ny, tryckt 2005, men tiden förändrar ju det mesta så av välkomsthälsningen på väggen fanns inte många spår och varden hade ersatts med en trätavla, dock utan vare sig kakelbitar eller annan information. Men vi hade kommit till vandringens utgångspunkt och äventyret kunde börja. Vi hade 350 höjdmeter och 2½ - 3 timmars beräknad vandring framför oss.

Efter ett hundratal meter passerar vi, via en ytterst provisorisk spång, en rännil. Därefter går det svagt uppåt. Vi hinner inte gå mer än knappa tio minuter innan Birgitta vill vila och äta något. Så där sitter vi på var sin sten och knaprar på ett knäckebröd med ost på. Det är tyst och vackert. Bergssidorna är gröna som vore vi på Irland. Vi fortsätter, men det dröjer inte länge förrän, denna gång på mitt förslag, vi letar efter en ny viloplats. Mer vatten och ännu en macka, nu med salami på. Vi har kommit lite längre upp på berget så utsikten blir än mera storslagen. Vi solar och pratar. Jag tar några kort, sedan beslutar vi att vända tillbaka. Inte heller den här gången får vi den rätta ”kicken”.

Väl nere i samhället satte vi oss på Casa Enrique för att dricka en öl. En välbehövlig och efterlängtad belöning efter vår visserligen korta men intensiva strapats. Därefter gick vi efter bilen, för att köra till slutdestinationen Veneguera. Det var onekligen bekvämare med sköna säten och aircondition. Utsikten utanför fönsterna var ju densamma, sa vi oss. Veneguera är en mysig liten ort, och för de som gillar vandring måste det vara en synnerligen trevlig tur.

På hemvägen stannade vi till på restaurang Acaymo, för att äta lunch. Ägarna är för övrigt de samma som driver Los Canarios I i Arguineguin och Guantanamo i Tauro. På de båda andra har vi varit men här var det första gången.
Bord och stolar, bestick, tallrikar, glas och linneduk kändes mera rätt. På verandan satt vi sedan och njöt av väder, utsikt, tillvaron som sådan och även av den grillade kycklingen, vi beställt till det facila priset av 7,25 €.

___________________________________________________



Vädret just nu: Stjärnklart och 19 grader.