En dag i Las Palmas

Igår hade vi ett ärende att uträtta i Las Palmas södra del, stadens geografiska ursprung, numera stadsdelen Vegueta. Ett fantastiskt område som jag tänker berätta mer om, men inte idag. Jag kan däremot redan nu tipsa om en mycket bra parkeringsplats. Från motorvägsinfarten söderifrån tar man av till höger vid de första vägskyltarna som anger Vegueta och Triana. Vägen går sedan under motorvägen. Håll hela tiden vänster och efter hundra meter är du framme. Det är lika lätt att komma in som att åka därifrån. Vill man, kan man samtidigt som man shoppar få bilen tvättad, något som jag dock inte rekommenderar. När vi provade det, var det slarvigt gjort och till en hög kostnad. En alldeles utmärkt biltvätt finns emellertid på Avenida de Gran Canaria i Playa del Inglés. På skylten utanför står det Autolavado Artesanal. För 15 € får man bilen rengjord, såväl ut- som invändigt. Jag lade märke till en passus i informationen om de olika tvättalternativen. Där stod att de lägger ner maximalt 1½ timme på varje bil. Bilen blev mycket fin och färdig vid den utlovade tiden. Hit går jag fler gånger.

Men, tillbaka till Las Palmas. När vi gjort det vi skulle fortsatte vi till Muelle, en bra bit norrut. Detta stora shoppingcenter använder vi främst för deras rymliga parkeringshus, (för den ekonomiskt sinnade kan det vara intressant med informationen att det är gratis, de tre första timmarna). Därifrån är det sedan ca 5 minuters promenad till Las Canteras östra ände och ytterligare några minuter till varuhuset El Corte Inglés.

När klockan hunnit bli ungefär halv ett känner vi så smått att det vore gott med något att äta. Det är med andra ord dags att jaga ett lunchställe. Det här är alltid för oss förenat med en viss vånda. Förr, i Stockholm för 15 år sedan, hängav vi oss åt ett närmast ändlöst velande i jakt på det perfekta stället. Men vi har blivit riktigt duktiga med tiden, nu resonerar vi så här; hellre riskerar vi att hamna på ett något sämre ställe än vi ursprungligen tänkt oss, vid rätt tidpunkt, än ett oftast mycket dåligt ställe långt senare. För till slut har såväl hunger som trötthet fördunklat allt omdöme och den enda tanken är ”huvudsaken jag får något i mig” följt av ”om man ändå vore hemma snart”. Så efter att sex, sju restauranger, barer, tavernor, cervecerias, alla av olika karaktär och prisbild ratades, avbröt vi letandet och var på väg ner mot ett säkert ställe, nere vid stranden i Las Canteras. På vägen dit fann vi dock en restaurang som vi tyckte såg lovande ut, så vi gick in.

Vi blir väl mottagna av en kypare och eftersom bara drygt hälften av de uppskattningsvis 15-20 små borden var upptagna kan vi välja var vi vill sitta. Jag beställer två kalla öl. En kort stund senare återvänder kyparen och frågar vad vi vill äta. Kött eller fisk? Efter det Birgitta och jag enats om fisk, föreslår kyparen något som ska vara ytterst delikat. Med miner och gester förstärker han alla sina superlativ och vi blir påverkade av hans entusiasm och följer hans inrådan.

Förrätten, eller snarare tilltugget till ölen, i väntan på maten består av friterade sardeller (boquerones fritos). Vi får en tallrik med ett litet berg av fisk, flankerat av några citronklyftor och därtill salt. De är knaprigt goda om än inte med någon uttalad smak. Fler gäster anländer och snart är det endast ett fåtal bord som står tomma. Det är ett mycket högt tempo, personalen arbetar effektivt, men det upplevs inte som jäktigt, bara livfullt. Vi tycks vara de enda gästerna som inte har spanska som modersmål. Vi sitter och småpratar, spetsar emellanåt några sardeller på gaffeln, sköljer ner dem med en klunk öl och allt är så trivsamt det kan bli.

Sedan serveras kummel (marluz) med kokt potatis och sallad. Fisken får vi i form av två kotletter. Råvarorna kunde inte vara bättre och salladen är fräsch. När vi ätit färdigt erbjuder kyparen oss ett rikt utbud av desserter och drycker. Men vi är nöjda så. Notan slutar på 43 €, vilket även inkluderar en extra öl som jag ansåg mig behöva.

Mat är jätteviktigt för oss. Birgitta lagar underbart gott och har även fått förfrågan om hon vill bli kock på en svenskägd restaurang. Sedan vill jag också passa på att kommentera det jag sa ovan om att hitta det perfekta matstället. Med det menar vi det som för tillfället motsvarar våra önskningar. Ibland har man ont om tid, då räcker det att stå vid en bardisk och äta och dricka. Andra gånger är det nödvändigt att sitta, och gärna länge. Man kan vara sugen på något asiatiskt, något salt, kaprissmak, ett glas vin, lite bröd, olivolja, skinka eller en sju-rätters måltid under en hel kväll. Det rätta innehållet, med en trevlig inramning och till ett bra pris - det är perfekt. Därför är uttrycket prisvärt det bästa och som jag hädanefter refererar till i min bedömning. När man får vad man betalar för – och helst lite till.

Jag tog med vårt besök på restaurang La Bodeguilla mera som en illustration till hur vi resonerar än att få alla att vallfärda dit. För vi ansåg nog inte att det var prisvärt. Vi hade önskat att köket hade lagt ner lite mer arbete på tillagningen med en god sås till och överlag kraftigare smaksättning och inte bara förlita sig på ypperliga råvaror.

Hantverksmässan i Maspalomas

Nu är värmeböljan över. Den högsta dagstemperaturen kunde vi notera i lördags, 46 grader i skuggan. Då hade vi egentligen tänkt besöka en hantverksutställning, men det lade vi på is! Igår var vi där emellertid. Det var runt ett 30-tal utställare som under den kommande veckan ger prov på det hantverkskunnande som finns på ön. I var sitt litet vitt tält, grupperade framför en estrad där vid tillfället en musikant spelade gitarr och sjöng, salufördes framför allt keramik, brodyr, smycken och olika produkter gjorda av trä. Vi hade sett det mesta tidigare på andra håll, men en bekanskap var ny; Carlos Alzola, en möbeldesigner som hade produkter som var lite annorlunda. Han har tydligen sin verkstad och utställning i Las Husesas, Telde. Det fanns ytterligare en konstnär som utmärkte sig. Han gjorde bl a mobiler, men tyvärr så var hans visitkort inte så marknadsmässigt, varför jag inte kan skriva ner vare sig namn eller adress. Men jag har hans telefonnummer!

Vi lämnade området, vid foten av fyren i Maspalomas, tidig natt och gick sakta hem.

Årets varmaste dag

När vi gick ut idag på morgonen var det årets varmaste dag. Klockan 08.30 var det 30 grader. Under dagen hände det inte något anmärkningsvärt. Jag träffade en vän vid 11-tiden. Vi gick till en kvartersbar, fem minuter från där jag och Birgitta bor, för att prata lite över en kopp kaffe. Varsin cortado blev det. Så småningom blev det kväll. Solen gick ner och temperaturen sjönk. Birgitta stod som vanligt för maten, och medan hon lade sista handen vid den, bar jag ut tallrikar, bestick, glas och drycker. Halv nio minns jag klockan var när vi gick från köket till ute-matplatsen för att sätta oss ner. Då plötsligt, precis i samma stund som vi ställer maten på bordet, blåser det upp. Riktigt kraftiga vindar. Vi bor ganska skyddat, men jag uppskattar en vindhastighet upp emot 10-12 m/s, kanske mer. Vindar som var riktigt heta. Det kändes som att få en gigantisk hårfön riktad mot kroppen. På mindre än tjugo minuter, gick termometern från 30 till 40 grader. Oerhört fascinerande.

Ett bankärende

En dryg månad har gått sedan jag aktiverade min blogg. Orsaken till att nya inlägg inte publicerats därefter, beror på att arbetet med bokhandelns hemsida har tagit all min tid. Nu är det mesta emellertid gjort och hädanefter är det tänkt att nya alster ska komma mera regelbundet, om än inte dagligen.

Vi har snart bott på Gran Canaria i två år. En fantastisk tid, med upplevelser som motsvarar mer än våra senaste 10 år i Sverige. Jag kommer därför att blanda dagshändelser med tillbakablickar. Till slut kommer jag väl ikapp tiden, men idag inleder jag med hur dagen den 28:e juli 2009 har gestaltat sig.

Vid sex-tiden på kvällen åkte vi ner till Meloneras för att bada. En stadig bris svalkade och halvmeterhöga vågor slog mot stranden. Vattnet var behagligt varmt. Försedda med solstolar, vatten, och naturligtvis en bok var, satt vi under någon timme eller så och njöt vid strandkanten. Nu, något senare har vi precis ätit vår middag. Solen har gått ner för ett antal timmar sedan och det är mörkt. På bordet står två stearinljus, i var sin mässingsstake, och sprider ett varmt sken. Det är 25 grader och vindstilla. Till höger om mig har jag ett glas rödvin, som beräknas räcka till slutet för min redogörelse för en annan av dagens händelser.

För knappt fyra månader sedan fick vi en bokförsändelse från Sverige. När jag skulle lösa ut den av brevbäraren reagerade jag för kostnaden. Den var alldeles för hög, enligt min uppskattning. Men postbudet fick sina pengar och jag gick tillbaka in i huset för att öppna paketet. När jag därefter läser på följesedeln ser jag att vi har betalat importmoms som om värdet på en svensk krona, motsvarar en euro. Därav förklaringen till min tidigare förvåning. Vi hade betalat ungefär tio gånger för mycket. Några dagar senare gick jag till vår revisor och bad honom att kräva tillbaka det överskjutande beloppet av Hacienda (skattemyndigheten). Inga problem, sa han och lovade att samma dag ringa till Las Palmas och reda ut missförståndet med valutaomräkningen.

Tiden gick men inget nytt från revisorn. Men så, för en månad sedan ringde han och berättade med glädje i rösten att vi fått rätt mot myndigheterna. Pengarna skulle sättas in på vårt konto. Med utbyte av artighetsfraser avslutade vi samtalet och var säkert lika lättade båda två över att ärendet var avklarat.

När ytterligare två veckor förflutit gick jag till revisionsbyrån för att betala skatt och frågade då samtidigt hur det blev med våra moms-pengar. De kommer snart, försäkrade de.

Förra veckan ringde revisorn och bad mig komma till kontoret. De behövde min underskrift på ett papper. Samma dag hade jag fått ett rekommenderat brev från Hacienda. Språket vållar mig problem i vardagslag och kanslispanskan underlättade inte precis förståelsen av innehållet. Jag tolkade det emellertid så att det hade att göra med momspengarna, varför jag tog med det till revisorn. Väl där skulle jag, enligt nya besked, inte skriva min namnteckning, utan istället fick jag två nya papper med mig därifrån. Med ett original och kopia anvisades jag att gå till banken, för att de med underskrift och stämpel skulle styrka att det uppgivna kontot verkligen var mitt.

Det är bakgrunden till att Birgitta och jag idag, sen förmiddag, är på väg till vår banks lokalkontor i San Fernando. Det är gott om folk ute och till följd av detta en utmaning att hitta en vettig parkeringsplats i närheten. Jag skriver ”vettig” för om man alltid hade ambitionen att parkera på ett lagligt sätt skulle man få avsevärda problem med att bli av med bilen. Det är osedvanligt varmt, lite drygt 37 grader, så även en kort promenad framkallar en och annan svettpärla på pannan. Väl framme läser en vänlig bankman våra papper, men förklarar att han dessvärre inte kan fylla i dem, utan vi måste gå till det kontor som öppnat kontot. Nåväl, tillbaka till bilen och sedan ungefär en och en halv mil till Puerto Rico. Vi tar naturligtvis motorvägen och strax innan rondellen till Tauro ser vi att tunnelarbetet för sträckan mot Mogan har kommit en bra bit på väg. Det ser också ut som att man förbereder på- och avfartsvägarna och högra filen är därför avstängd.

Vi parkerar bilen strax utanför Atlantida, vattenparken, och passerar efter ett hundratal meter ett tämligen avfolkat shoppingcenter, går in på banken och några minuter senare återvänder vi med papperna vederbörligt bestyrkta. På väg mot bilen tittar jag upp mot höger och bostads-komplexen på bergssluttningen bakom macken och påminner Birgitta om när vi, för mer än ett och halvt år sedan, var bjudna på middag hos en svensk vi lärt känna. Han ringde och bjöd oss tillsammans med några andra av hans vänner. Han var mycket duktig på att laga mat och vi fick iransk köttfärs, vilket påminde om kebab. Till detta serverades bl a saffransris och youghurtsås. Det var en lyckad kväll med en mycket brokig församling, vad gäller nationaliteter. Värden var i likhet med några andra gäster svensk, men född i Iran. En annan svensk var polack, en norrman var marockan. Bland engelsmännen dolde sig en skotte och en tjeck plus en tvättäkta engelsman. Vi var de enda som var mantalsskrivna på Gran Canaria så där satt vi omgärdade av en massa utlänningar!

In i bilen, ner med rutorna och så iväg, tillbaka till San Fernando. Triumferande likt Chamberlain, viftar jag med papperna strax jag kommit innanför dörren till revisorn, visandes att mitt uppdrag är slutfört. Han granskar dem, finner dem i sin ordning, men tillkallar en medarbetare, varvid ett kort men intensivt samtal tar vid. Vänd till mig säger han att nu krävs det bara ett papper till. De kommer att ringa mig inom de närmaste dagarna. När det är underskrivet av mig är det klart. Vi säger bye, chiao, hasta luego, men vis av de senaste händelserna försäkrar jag mig om att jag förstått allting. Med högra handen på ytterdörrens vred på väg ut, rekapitulerar jag därför kort vad som sagts för att få en bekräftelse på detta. Jag slutar med orden ”och när jag skrivit under nästa, det sista papperet, så kommer pengarna att sättas in på mitt konto - eller hur?”. Revisorn ler och säger ”We hope”!

Välkommen till min blogg

Den 14 augusti 2007 stod vi, min fru Birgitta och jag, på flygplatsen utanför Las Palmas. Vi hade precis landat efter en problemfri flygning från Kastrup och väntade nu på vårt bagage. En stund senare är vi på väg genom terminalutgången, med två resväskor, varsin bärbar dator, en cabinbag, några välfyllda plastpåsar och en nyinköpt MoccaMaster under armen. Vi hade lite bråttom; om en dryg timme skulle vi vara hos fastighetsmäklaren för att få nycklarna till vårt nya hem. För första gången var vi på Gran Canaria, i egenskap av vårt nya hemland. Vi hade emigrerat!

Bloggen ska inte ses som en dagbok, men jag har för avsikt att skriva regelbundet. De här knappa två åren har nämligen varit fantastiskt innehållsrika och det känns roligt att förmedla vad vi varit med om och hur framtiden kommer att gestalta sig. Allt ifrån de första intrycken till senare när vardagen gör sig påmind. Några allmänna reflektioner över vår tillvaro och vad som skiljer och förenar Sverige och Gran Canaria bli det också. Jag försöker även besvara frågor som varför Gran Canaria?, hur gör man när man flyttar? tröttnar man inte på all sol och sysslolöshet? Svaren är kanske många gånger förutsägbara, men argumenten hoppas jag ska ha en hel del att ge. Men framför allt: Inblickar i tillvaron på Gran Canaria som ligger långt utanför den traditionella bekantskapen som vanliga semesterfirare får.

Jag skriver för alla er scandinaver, på tillfälligt besök på Gran Canaria, som vi träffat och funnit vår berättelse intressant och gärna vill följa fortsättningen. Men även för alla okända som bär på en dröm att någon dag, själv ta steget och börja ett nytt liv bland palmer och under den eviga solen. Eller för dem som endast vill få ut lite mer av nästa Gran Canaria-semester.

Med hopp om att min blogg kan tjäna som källa till inspiration, kanske innehålla några värdefulla tips och råd, och i någon mån vara trivsam läsning, hälsar jag er välkomna.

(Kortet där jag sitter framför min dator är taget i ett hörn av trädgården. Det togs för en dryg timme sedan.)