Igår hade vi ett ärende att uträtta i Las Palmas södra del, stadens geografiska ursprung, numera stadsdelen Vegueta. Ett fantastiskt område som jag tänker berätta mer om, men inte idag. Jag kan däremot redan nu tipsa om en mycket bra parkeringsplats. Från motorvägsinfarten söderifrån tar man av till höger vid de första vägskyltarna som anger Vegueta och Triana. Vägen går sedan under motorvägen. Håll hela tiden vänster och efter hundra meter är du framme. Det är lika lätt att komma in som att åka därifrån. Vill man, kan man samtidigt som man shoppar få bilen tvättad, något som jag dock inte rekommenderar. När vi provade det, var det slarvigt gjort och till en hög kostnad. En alldeles utmärkt biltvätt finns emellertid på Avenida de Gran Canaria i Playa del Inglés. På skylten utanför står det Autolavado Artesanal. För 15 € får man bilen rengjord, såväl ut- som invändigt. Jag lade märke till en passus i informationen om de olika tvättalternativen. Där stod att de lägger ner maximalt 1½ timme på varje bil. Bilen blev mycket fin och färdig vid den utlovade tiden. Hit går jag fler gånger.
Men, tillbaka till Las Palmas. När vi gjort det vi skulle fortsatte vi till Muelle, en bra bit norrut. Detta stora shoppingcenter använder vi främst för deras rymliga parkeringshus, (för den ekonomiskt sinnade kan det vara intressant med informationen att det är gratis, de tre första timmarna). Därifrån är det sedan ca 5 minuters promenad till Las Canteras östra ände och ytterligare några minuter till varuhuset El Corte Inglés.
När klockan hunnit bli ungefär halv ett känner vi så smått att det vore gott med något att äta. Det är med andra ord dags att jaga ett lunchställe. Det här är alltid för oss förenat med en viss vånda. Förr, i Stockholm för 15 år sedan, hängav vi oss åt ett närmast ändlöst velande i jakt på det perfekta stället. Men vi har blivit riktigt duktiga med tiden, nu resonerar vi så här; hellre riskerar vi att hamna på ett något sämre ställe än vi ursprungligen tänkt oss, vid rätt tidpunkt, än ett oftast mycket dåligt ställe långt senare. För till slut har såväl hunger som trötthet fördunklat allt omdöme och den enda tanken är ”huvudsaken jag får något i mig” följt av ”om man ändå vore hemma snart”. Så efter att sex, sju restauranger, barer, tavernor, cervecerias, alla av olika karaktär och prisbild ratades, avbröt vi letandet och var på väg ner mot ett säkert ställe, nere vid stranden i Las Canteras. På vägen dit fann vi dock en restaurang som vi tyckte såg lovande ut, så vi gick in.
Vi blir väl mottagna av en kypare och eftersom bara drygt hälften av de uppskattningsvis 15-20 små borden var upptagna kan vi välja var vi vill sitta. Jag beställer två kalla öl. En kort stund senare återvänder kyparen och frågar vad vi vill äta. Kött eller fisk? Efter det Birgitta och jag enats om fisk, föreslår kyparen något som ska vara ytterst delikat. Med miner och gester förstärker han alla sina superlativ och vi blir påverkade av hans entusiasm och följer hans inrådan.
Förrätten, eller snarare tilltugget till ölen, i väntan på maten består av friterade sardeller (boquerones fritos). Vi får en tallrik med ett litet berg av fisk, flankerat av några citronklyftor och därtill salt. De är knaprigt goda om än inte med någon uttalad smak. Fler gäster anländer och snart är det endast ett fåtal bord som står tomma. Det är ett mycket högt tempo, personalen arbetar effektivt, men det upplevs inte som jäktigt, bara livfullt. Vi tycks vara de enda gästerna som inte har spanska som modersmål. Vi sitter och småpratar, spetsar emellanåt några sardeller på gaffeln, sköljer ner dem med en klunk öl och allt är så trivsamt det kan bli.
Sedan serveras kummel (marluz) med kokt potatis och sallad. Fisken får vi i form av två kotletter. Råvarorna kunde inte vara bättre och salladen är fräsch. När vi ätit färdigt erbjuder kyparen oss ett rikt utbud av desserter och drycker. Men vi är nöjda så. Notan slutar på 43 €, vilket även inkluderar en extra öl som jag ansåg mig behöva.
Mat är jätteviktigt för oss. Birgitta lagar underbart gott och har även fått förfrågan om hon vill bli kock på en svenskägd restaurang. Sedan vill jag också passa på att kommentera det jag sa ovan om att hitta det perfekta matstället. Med det menar vi det som för tillfället motsvarar våra önskningar. Ibland har man ont om tid, då räcker det att stå vid en bardisk och äta och dricka. Andra gånger är det nödvändigt att sitta, och gärna länge. Man kan vara sugen på något asiatiskt, något salt, kaprissmak, ett glas vin, lite bröd, olivolja, skinka eller en sju-rätters måltid under en hel kväll. Det rätta innehållet, med en trevlig inramning och till ett bra pris - det är perfekt. Därför är uttrycket prisvärt det bästa och som jag hädanefter refererar till i min bedömning. När man får vad man betalar för – och helst lite till.
Jag tog med vårt besök på restaurang La Bodeguilla mera som en illustration till hur vi resonerar än att få alla att vallfärda dit. För vi ansåg nog inte att det var prisvärt. Vi hade önskat att köket hade lagt ner lite mer arbete på tillagningen med en god sås till och överlag kraftigare smaksättning och inte bara förlita sig på ypperliga råvaror.
