Påmind om den stundande högtiden pratade vi på vägen hem om vår första jul på Gran Canaria. Vi mindes olika saker, men tillsammans fick vi fram följande.
Vi hyrde då en lägenhet om två sovrum och vardagsrum med kök. I komplexet fanns ytterligare ett 15-tal likadana bostäder och vi hade en gemensam pool, som låg bara några meter framför vår uteplats. Vi bodde i Patalavaca och Vista Marina heter anläggningen som ligger med hänförande utsikt över Atlanten och med solnedgången varje kväll framför våra ögon.
Lite längre bort bodde ett norskt par i vår ålder och vi hade pratat lite och träffats sporadiskt över en kopp kaffe och lite mat. De bodde inte på Gran Canaria en sammanhållande tid, utan pendlade lite fram och tillbaka. I början av december kom vi överens om att fira julen tillsammans. De hade två döttrar som skulle titta ner och fyra av våra grabbar skulle också hälsa på, så det skulle nog bli trevligt.
Tidigare under hösten hade Birgitta och jag träffat ett par ungdomar från Göteborg; Anna och Angelica. Det var första gången de var ifrån sina respektive familjer under julen. Vi tyckte inte att vi kunde lämna dem ensamma, varför vi föreslog att de skulle komma hem till oss. De tackade ja och så var vi två till. Några dagar senare nämnde Anna att hennes syster skulle komma ner strax innan julafton. Innan Anna försynt hann förklara bjöd vi in systern också. Ytterligare någon dag förflöt innan vi hade Anna igen i telefonen. Nu visade det sig att systern inte kom ensam utan hade en vännina med sig…OK, hon får också komma, hörde jag Birgitta säga.
Det skulle bli en annorlunda jul. Merparten av de församlade kände inte varandra. Dessutom skulle både norska och svenska mat- och dryckesvanor vara representerade på bordet. Och slutligen skulle vi sittta ute, i 20 graders värme! Vi såg fram emot något nytt. Visst är det trevligt med traditioner, men ofta är det endast ett finare ord för slentrian eller t o m leda där allt är sig likt intill minsta detalj och alla närvarande släktingar gör likadant och säger samma saker, som de gjort de senaste decennierna.
Det var julaftons morgon. Men ingen jäkt utan endast den efter-strävade mañana-mentaliteten vilade över hemmet. Några få saker skulle vi handla sedan hade vi gott om tid till att bära fram bord och stolar, duka och några andra mindre förberedelser för att skapa stämning. Vi passade på att sitta en stund i solen efter frukosten och gick så, sen förmiddag till affären. Som vanligt var jag färdig att gå lite tidigare än Birgitta och där stod jag och väntade utanför medan hon gjorde de där, för en man, obegripliga sakerna som ryms mellan att hon säger sig vara klar att gå, tills vi faktiskt kommer iväg. Jag hinner inte dra igen dörren förrän jag hör Birgitta skrika ”stäng inte”! Men, för sent. Dörren slår igen innan jag hinner reagera. Birgitta har glömt nyckeln på låsets insida och vi är utelåsta.
Jag beger mig till Ferreteria (järnhandel) Tomas, i Arguineguin, som sägs kunna fixa det mesta. Efter en kort pantomimföreställning med ett av biträdena, blir jag tillsagd att vänta lite. Efter att jag stått ca 20 minuter i gathörnet utanför affären dyker en skranglig liten lastbil upp. I framsätet sitter pappa låssmed med sin son i 10-års åldern. Jag kör före och visar vägen. Med sonen som hantlangare av olika verktyg ser de snart till att vi kommer in.
Resten av kvällen förlöpte utan incidenter och vi hade alla en rolig och minnesvärd jul. Vi åt svensk traditionell mat med bl a ägg & sill, gravad lax, ål, Janssons frestelse, köttbullar och förstås skinka. De norska specialiteterna fenalår (rökt, saltat lamm), pinnekött (kokt, saltad lammbringa) och kålrabbi (rotmos) fullbordade det hela. Till detta drack vi spanskt öl, norsk linjeakvavit, Aalborg och avslutningsvis till kaffet några glas norsk konjak.
Birgitta hade dessutom köpt en symbolisk julklapp till alla icke-gamla. De flesta fick en raggsock. Det kan nämligen bli ganska kyligt med stengolv och oeldade hem under vinterkvällarna.
Ovanpå oss bodde ett äldre par från Norge som var religiösa (Jehovas vittne) på det ortodoxa sättet, med kyrkobesök, bön och i ådagaläggande av allmän fromhet. De straffade oss med frusna blickar den efterföljande veckan med anledning av vårt sätt att fira jul. Att spela stilla natt, var ju godtagbart, men i en version med Elvis hade vi börjat beträda gränsen för det tillåtna. När sedan våra norska vänner frampå småtimmarna dansade intensiv bugg utmed poolkanten, var vi troligtvis utom all räddning i deras ögon.
Men frågan är om inte vi stod närmare det ursprungliga budskapet om att ta hand om varandra, och finna glädje i det lilla. För som en av våra söner uttryckte det: - Jag tror jag har blivit vuxen. För inte trodde jag att man kunde bli så glad för ett par strumpor som julklapp!
__________________________________________________
Vädret just nu: Stjärnklart och 23 grader.
__________________________________________________
Adressen till vår hemsida: http://www.svenskabokhandeln.eu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar