Konsert i Las Palmas

Några timmar in på fredagsmorgonen kom brevbäraren. Det är en man som alltid är på gott humör. Ständigt glatt visslande, endast med vissa avbrott för ett ”god morgon” till någon person han passerar, går han mellan husen och stoppar i brevlådorna dagens brevskörd. Han är klädd i postens uniform, men byxorna är aningen för långa och den svarta västen utanpå den gula skjortan, något för liten. På huvudet bär han en typisk canarisk svart hatt och med rakryggad hållning, bestämda steg och med en kropp vars midjemått antyder vällevnad, kan man inte annat än påverkas positivt av denne färgstarke brevbärare.

Uttrycket ”dagens brevskörd” ska förstås så, att alla brev vanligtvis delas ut, men inte alltid till rätt adressat. Så i fredags informerade jag honom, jag vet inte vilken tur i ordningen det var, att en viss person vars post han alltid envisas med att lägga i vår låda, inte bor hos oss. Det är oftast hans kontoutdrag vi får och en dag öppnade vi ett brev av misstag. Vi kunde konstatera att rätt mottagare inte hade mycket pengar på banken, men uttagsuppgifterna tydde på att hustrun hade ett desto mer välfyllt förråd av kosmetika.

Solen sken, timmarna gick och framåt kvällen förberedde vi oss för att gå på konsert. Den började 20.30 och gavs på konserthuset Auditorio Alfredo Kraus, i Las Palmas. Först lyssnade vi till Brahms pianokonsert nr 2. Pianist var Steven Osborne från Skottland. Vid tiden för komponerandet fick Brahms en förfrågan från sin förläggare varför det dröjde så med hans pianokonsert. Svaret löd: ”Jag förstår inte varför det skall vara så bråttom med konserten. Den ligger snyggt och prydligt hemma hos mig och plågar ingen.” Det gjorde den inte heller vid detta uppförande och pianisten fick applåder efter förtjänst.

I pausen var det lång kö till baren. Vatten eller cava för de flesta. Publiken bestod mestadels av lite äldre personer och alla var välklädda, om än inte uppklädda. Det ringde in och vi återvände till våra platser.

Programmets andra del bestod av Brahms tredje symfoni. Gran Canarias symfoniorkester leddes av dirigenten Antoni Ros Marbà. Verket framfördes på ett ypperligt sätt, där 3:e satsen, Poco allegretto, framstod som kvällens största musikaliska behållning. Styckets melankoli kunde dessutom inte ha en mer lämplig inramning. Bakom orkestern finns en vägg som huvudsakligen består av glas. Således utgörs fonden av Atlanten med dess vågor som ljudlöst slår mot stranden. Byggnaden sett för sig är värd ett besök. Då dessutom arrangörerna håller sig med en mycket bred repertoar, finns det något för alla smaker. Mitt råd är: gå dit!

__________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 21 grader.