Tjurfäktning

Nu har snart alla semesterfirare åkt hem. Sommarsäsongen är över och turistnäringen får vänta fram till slutet av oktober, när vädret börjar bli lite ostadigare och vattnet kallare, på att alla skandinaver reser hit. Vi har inte gjort så mycket mer än njutit av högsommarväder och på vardagarna tillika glesa badstränder. Därför hade jag tänkt att ge ännu ett axplock från vår brevskörd med våra söner.

I början på maj i år tog vi nämligen en semestertripp till Madrid. Vi upplevde mycket trevligt och intressant under den dryga vecka vi var där. Vi planerar att göra om det nästa vår, för att se mer. Bland mycket annat skrev jag följande:

// Dagens hödpunkt skulle dock bli tjurfäktning. Arenan var ganska centralt belägen. En byggnad från 1931 och som rymmer 25 000 personer. Helt rund och med tydliga drag från Colosseum i Rom.

Bara att köpa biljetter var en händelse i sig. Det fanns många att välja emellan. Inte endast ifall man skulle sitta nere på parkett eller högst upp. Därtill kom om man föredrog vänstra eller högra halvan. Allt var specificerat i ett stort antal ”tårtbitar” och avslutningsvis gällde det också att ta ställning till huruvida man skulle sitta i solen, halvskugga eller helskugga. Priserna varierade mellan 100 till drygt 1000 svenska kronor. Alla, förutom ett fåtal för kung och övriga notabiliteter, sittplatser var av sten. För att skona rumporna hyrde man ut kuddar gjorda av läder. De verkliga habituerna hade naturligtvis sina egna sittunderlägg, vilka till och från arenan bars i eleganta för ändamålet gjorda väskor.


Prick klockan halv sju på kvällen började spelen. De som inte kom i tid fick stanna utanför tills första paus. Vi hade turen att få jättefina platser. Arenan var inte riktigt fylld men stämningen var det sannerligen inget fel på. Ett veritabelt festspel väntade. Åskådarna utgjordes av ett tvärsnitt av den spanska befolkningen. Ung och gammal, rik som fattig.

Till vänster om mig satt två kvinnor i 30-års åldern och till höger om Birgitta en man, kanske runt 60, som skulle låta tala om sig, i allt högre tonläge ju längre spelen varade. Egen kudde hade han, men även utan denna synliga attribut, märktes det att han var mycket flitig besökare. Mellan fötterna hade han en vattenflaska på 1½ liter. Döm därför om vår förvåning när han köpte en liten flaska vatten, av en av de käcka pojkar och flickor som med bricka på magen, sprang mellan raderna och sålde snacks och drycker. Och detta före spelen och innan han ens öppnat den stora flaskan. Nåja, han var ju något korpulent och i värmen är det ju viktigt att tillse att vätskebalansen är i ordning.

Orkestern börjar spela och i samma stund träder en karl in med ett plakat som anger tjurens namn, ålder, stamtavla och vikt. Han går till mitten av arenan, cirkulerar så att alla ska se. Sedan går han tillbaka samma väg som han kom. Tjurarna visar sig väga mellan 580 och 630 kilo. Vi ska få se 4 matadorer och sju tjurar.

Första tjuren springer in. Spänstig och full av liv, om än något förvirrad. Matadorens hjälpredor hoppar fram från sina gömställen, där de i skydd av träplank brukar stå när tjuren börjar bli lite för närgången. Vilt viftande med sina skynken frustar tjuren mellan dem. Allt går, tror vi, som planerat. Sedan kommer picadorerna. Hästarna är madrasserade och killen i sadeln sticker en lans i tjurens nackmuskler. Spridda applåder tyder på att var och en, så långt gjort sitt jobb. Banderilleros kommer sedan in på lätta fötter och springer med dödsförakt rakt mot tjuren och sticker sina korta och färglada spjut i dess kropp. Mer applåder.

Nu, nu kommer matadoren! Ett sus går genom publikhavet. Han går lika högdraget in på arenan som vore han tagen ur Disney. Stolt visar han det röda skynket och värjan han har till sin hjälp. Efter ett par inledande olé börjar allt gå riktigt snett. Mannen med vattenflaskorna har vid det här laget druckit ett par rejäla klunkar av den stora flaskan. Med ljudlig stämma har han också hunnit ge de utövande några välbehövliga råd.

Matadoren missbedömer tydligen avståndet till tjuren, varför han i sista stund tvingas hoppa åt sidan och på ett icke matadorliknande sätt springa från platsen. Ett helvetiskt vrål från publiken vittnar om domen av detta tillvägagångssätt. Mannen med flaskorna utgjuter sin besvikelse och tar ytterligare några kaftiga klunkar. Den lilla flaskan är fortfarande oöppnad.
Matadoren återvänder. Nya piruetter, men resultatet blir om möjligt ännu värre. Vid nästa flykt hinner tjuren upp honom, får tag i något stycke tyg och svingar upp honom i luften. Publikens första reaktion blir ett sssscccchhhhåååhhhh, med betydelsen ”hur ska det här sluta?” När matadoren landar, till synes levande och därefter springer för allt vad tygen håller till räddningen bakom planket med tjuren hack i häl, vet publikreaktionen inga gränser. Mina bänkgrannar till vänster pekar finger, slår sig på knäna och torkar sedan tårarna ur ögonen efter allt skrattande. Mannen till höger är eldröd i ansiktet och levererar en harang som även får luttrade besökare att vända sig om.

Matadoren ger sig emellertid inte. Men det borde han ha gjort, för det blir bara värre. Tjuren, svårt sargad och märkbart utmattad står still och andas tungt. Matadoren, troligen stärkt i uppfattningen om att tjuren nu är ofarlig bereder sig för att dela ut det dödande värjsticket. Teatraliskt går han framåt med pyttesmå steg, höjer värjan och siktar på den del av nacken där värjspetsen ska placeras. Han lägger all sin kraft bakom stöten – och missar. En kort sekund står han så framför tjuren, obeväpnad, för värjan ligger på marken. Därefter upprepas farsen. Tjuren blev, med all rätt kan tyckas, förbannad och jagar honom ut ur arenan, så det sista vi ser av matadoren är när han springer för livet och slutligen kastar sig framstupa över staketet. Matadoren var inte helt magerlagd så för en stund hänger han kvar med den av vitt tyg pantalong klädda baken till beskådan för alla, innan han slutligen drösar ner på andra sidan.

Några kraftiga trumpetstötar markerar att kampen avbryts. Men musikern får fylla lungorna mer än en gång för att överrösta publikens bu-rop, skratt, visslingar, troligen hotelser och besvärjelser också, men det förstår vi ju inte. På vår första tjurfäktning får vi bevittna att tjuren vann!



Nu hände något fascinerande. Tjuren står fortfarande kvar på arenan. Och personalen ska locka honom därifrån. Av naturliga skäl är han något ovillig att följa de instruktioner som utdelas med skrik och schasande. Då kommer 7 stora tjurar in, flera av dem med en stor bjällra runt halsen. En domptör leder dem och likt vallhundar beblandrar de sig med tjuren för att förmå honom att i flock lämna arenan. Det tar säkert tio minuter, men till slut springer de alla ut och den tappre tjuren får enorma, helt välförtjänta applåder!

Nästa matador var den förstes direkta motsats. Allt gick enligt boken och förtjusningen hos publiken denna gång var lika intensiv som förbittringen inför den förra. Underbart, längre ifrån det svenska ordet ”lagom” kan man inte komma. Matadoren gick ärevarv. Folk stod upp och alla hade en vit näsduk i handen som de viftade med upp och ner, medan de ljudligt prisade prestationen.

Du undrar kanske vad som hände med flaskmannen. Med en klockren timing var den stora flaskan slut samtidigt med föreställningen. Vi misstänkte på starka grunder att innehållet skiljde sig åt i de bägge flaskorna för han blev mer utagerande allt eftersom. Han utgjorde en viktig del av en minnesvärd kväll, och tjurfäktning kan vi mycket väl tänka oss se fler gånger.//

____________________________________________________

Vädret just nu: Skyar och 27 grader.