Sol och mörker

Vi bor på en av världens solsäkraste platser. Solen lyser över oss jämt. Och de dagar den är skymd av moln är dessa nästan undantagslöst så tunna att de ser ut att spricka upp när som helst. Mot bakgrund av detta tänkte jag beskriva ett vardagsfenomen som jag numera vant mig vid, men som är svårt att föreställa sig när man bor på nordliga breddgrader. Nämligen det ständiga mörkret! – inne. Inte heller som turist upplever man det då hotellen anpassar sig till de semestrandes längtan efter sol och ljus. Där möts man således av panoramafönster, ofta med ett läge som maximerar soltimmarnas antal mot den lägenhet, med balkong eller terrass, man betraktar som sitt hem, under en eller några veckor.



Men så ser inte vardagen ut för de flesta. Traditionella hus är byggda så att det finns tämligen få fönster. Det är inte alls ovanligt att det saknas i sov- eller vardagsrum eller i köket. Ljus kan istället stråla in via en patio eller ner från en skylight i taket. Vissa rum kan ha en fönsterliknande öppning till ett angränsande rum som sedan i sin tur eventuellt har ett eget fönster eller får indirekt ljus någon annan stans ifrån.
Och sedan där fönsterna finns, som dessutom oftast är små, är sätten att hindra sol eller dagsljus att nå husens innandömen otaliga.

Äldre hus har luckor eller jalusier av trä. Nyare av aluminium, både de som regleras manuellt och motoriserade. Ibland har man gjort ett fönster för att, kanske redan samma dag, göra dekorativa mönster i cement, så att bara obefintlig mängd ljus kan tränga in.Solen är stark och behovet av att skydda sig är stort. Så det är fullkomligt logiskt – men som sagt för mig kom det ändå som en överraskning.









Bilderna är tagna inom ett par kvarter i Arguineguin.

___________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.

En kort tillbakablick

Vi fick tidigt kontakt med ett par från Sverige. De hade då bott på Gran Canaria i 7 år och dessförinnan i Stockholm. Båda var ursprungligen från Chile men framför allt klimatet hade fått dem att bryta upp ytterligare en gång i livet. Först träffade vi Jimena och efter några gånger berättade hon att hennes man var konstnär, men drev samtidigt en kiosk på torget utanför museet i Agüimes. Det var i oktober 2007 och under en helg några dagar senare visste hon att han skulle måla ute i det fria och att sannolikt någon samtidigt skulle spela och sjunga. ”Ni kan ju gå dit, det blir säkert trevligt”, föreslog hon.


Detta var inledningen till första mötet med Nelson. Det var inte svårt att hitta och inte långt ifrån där vi ställt bilen, fick vi se första skymten av den fransk-inspirerade kiosken och dess ägare. Mitt på torget hade han lagt duken direkt på marken. Iklädd en overall, med mängder av färgfläckar både nya och torra, gick, eller snarare sprang Nelson med ett antal penslar i hand på sitt konstverk i vardande. Med några streck, en klick, en dutt eller några svepande drag växte bilden sakta fram, framför våra fötter. Kom nya gäster hoppade han i skorna, lade ifrån sig penslarna och serverade, med samma intensitet som han målade. Men lika ofta när inspirationen tog överhanden, lät han stamgästerna hjälpa till, vilka hade en viss vana av att servera sig själva.


Hit kom jag ofta. Ibland ensam, andra gånger med Birgitta. Men även tillsammans med bekanta eller de gånger vi var ditbjudna för att träffa Nelsons vänner. Vi satt vid kaféborden eller de i hast formerade långborden, allt efter omständigheterna.

Från första stund trivdes jag här. Vissa känslor går svårligen att beskriva med ord. Men ett par händelser kan måhända ge en illustration till trevnaden.

En kväll sitter Birgitta och jag vid ett av borden. Uppkrupen på en barstol, sitter en man i 30-års åldern. På bardisken har han lagt ett fång rosor. Jag hör honom säga något till Nelson och strax därefter reser han sig. Med bestämda steg går han till rosenrabatterna som vetter ut mot gatan. Ur bakfickan tar han fram en sekatör, väljer bland blommorna i häcken och klipper av de som fått nåd inför hans ögon. De han nyss plockat lägger han bland de andra och dricker sedan ur det glas som Nelson fyllt på medan han var borta.
”Vad gör han?”, frågar jag Nelson.
”Jo”, svarar han och fortsätter ”han får egentligen inte dricka för sin fru och för att inte hon ska bli arg på honom så tar han rosor med sig hem. Ju fler glas desto mer rosor”.
Ännu en gång upprepas detta. Först beställer han ett glas till. Därefter letar han efter lämplig botgöring. Där sitter han så en stund. Jag ser honom lägga en ros åt sidan. Han ber Nelson om en bit cellofan och lindar sedan detta noga runt skälken. Han reser sig, tar med sig alla blommorna, stannar till vid vårt bord och ger den ensamma rosen till Birgitta. Han säger något till oss, sedan går han hem. Vi bad Nelson tolka och vår nye vän hade sagt att Birgitta fick rosen ifall hon inte heller tyckte om att hennes man tog ett glas, då och då.

Vid ett annat tillfälle hälsade jag på själv. Klockan var lite mer än tolv på dagen. Vi är inte många, en knapp handfull gäster. På några stolar längre bort sitter en man och spelar gitarr. Han är målare, född i Argentina och har lite tid över, från det arbete han helst skulle vilja slippa. Med en otrolig stämma sjunger han till sitt eget spel, vilket visar sig vara argentiska sånger. Medan jag njuter i fulla drag, går på väg mot oss från motsatta sidan av torget apotekaren, som nyss lämnat sin affär för ett litet avbrott. Han är en regelbunden gäst. Han får automatiskt det han brukar dricka och det dröjer inte länge förrän han deltar i sången med sin andra-stämma. Det är november, varmt ute och bladen på de stora lagerträden skyddar behagligt mot direkt solljus. Jag summerade hastigt alla mina intryck och jämförde med de svenska förhållanden jag lämnat för inte mer än tre månader sedan. En känsla av stort välbehag, men även märklig, gränsande till overklig.

Jag skulle kunna fortsätta en god stund, men jag har för avsikt att återkomma till Agüimes. Det finns så mycket att berätta.



Det var mycket arbete med att sköta kiosken. Det ekonomiska utbytet stod inte i proportion till insatsen och dessutom inkräktade det på möjligheten att måla. Det var bakgrunden till att Nelson beslöt att sälja kiosken. Jag förstår honom, men det är inte utan att jag saknar den tiden. Jag saknar torget, med kiosken, en plats som för mig aldrig kan bli densamma utan Nelson. Men med eller utan honom; res dit! Upplev staden, strosa omkring i den gamla stadsdelen. Betrakta alla konstverk, njut av den gamla stadsbebyggelsen.



På första bilden ser ni kiosken; Nelson bakom och Birgitta framför bardisken. Andra fotot visar tavlan jag beskrev i färdigt skick. Upphängd på en utställning i San Fernando. Längst ner ett kort taget i en av de många gränderna.

__________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 25 grader.

Besök på en ostfabrik

Igår åkte vi och köpte ost. Men det var inte vilken ostdisk som helst vi var på väg mot utan en speciell ostfabrik, som hade egen butik. Av en bekant hade vi fått såväl rekommendationen som detaljerad vägbeskrivning och med Birgitta som kartläsare for vi iväg. Från motorvägen söderifrån tog vi av till höger mot Bahia Feliz. Avtagsvägen delar sig sedan och vi styrde mot Juan Grande. Då kom vi parallellt med motorvägen och körde längs kusten ca 4 kilometer innan vi svängde av till höger mot Castillo del Romeral. Nu var vi framme, nästan.
Här någonstans skulle vi ta till höger. Grusspår i asfalten skvallrade om en tämligen tät trafik in och ut från ingemansland, varför vi förmodade att vi kommit rätt. Och mycket riktigt. Där borta, strax vid havet låg några byggnader, målet för vår färd.


Vi parkerade till höger om den handmålade skylten Juncalillo al Golpito Vi möttes av ett stort antal hundar. En skällde, men han tröttnade snart.Till höger stod getterna i sina inhägnader. Efter ytterligare ett 50-tal meter in på gården gick vi in genom den gröna ytterdörren.

Väl inkomna och med stängd dörr fyllde vi, tillsammans med de fyra andra kunderna som kommit före oss, hela butiksytan. Butiken tjänade för övrigt också som lagerlokal och innanför dörren på motstående sidan såg vi samtidigt personalen i full gång med att ysta.
Det fanns 3 olika slags getostar. Färsk, mellan- och vällagrad. Vi köpte en bit på 1,6 kg med ett pris på 8 € kilot. Den är väldigt god och kan, likt Fetaost, användas till sallader. Eller varför inte som dessert, stekt eller smält med honung, hallon- eller hjortronsylt. Som tapas eller för att ackompanjera drinken. Förvaras den i kylen inuti en fuktig hushållshandduk, håller den sig lika fin minst en månad.



Vi pratade lite med ägarinnan. Hon noterade ju att vi var nya kunder och frågade varifrån vi kom och lite annat smått och gott. En liten utfärd som hade allt. En jätttefin produkt och ett varmt och vänligt bemötande. Därtill en uppfriskande påminnelse om ett äkta, gammeldags hantverkskunnande. Mer genuint än så här kan det inte bli.

__________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 30 grader.

Val- och delfintur

Efter en stadig brunch satte vi oss i bilen för att åka på en val- och delfintur. ”Gör de inget annat än leker turister dagarna i ända?”, tänker ni kanske. Men nu är det så att vissa lyckliga omständigheter har gjort att vi fått gratis-biljetter till båda evenemangen. Och sådant måste man ju utnyttja. Dessutom tycker vi det är trevlig förströelse.

Båten avgår från Puerto Rico och vi parkerar inne på hamnområdet. Vi kommer emellertid lite för tidigt och tänker då passa på att ta ut pengar från en bankomat. På väg till banken blir vi hejdade av en inkastare. Vi vinkar naturligtvis avvärjande när han kommer emot oss, och lika självklart tar han ingen notis om detta. Utan helt oberörd av vår motvilja att inleda något samtal frågar han varifrån vi kommer och hinner, innan vi svarat, berätta att han själv kommer från Nigeria. När han sedan får höra att vi är svenskar blir han överförtjust. ”Jag är bror till doktor Alban”, säger han och fyrar av ett bländande leende. Jaså?, säger jag, eller really?, eftersom vi pratar engelska. Nog anser jag mig vara hyfsat allmänbildad men här har jag en stor lucka – jag är inte uppdaterad angående matrikeln över praktiserande läkare i Nigeria. Min reaktion blir uppenbarligen inte den förväntade och för en kort stund stannar konversationen upp. Birgitta kommer, som vanligt, till undsättning och förklarar att dr Alban är en känd svensk pop-artist. Den glada stämningen återvänder och vi får sedan reda på att nämnda bror är girig och att han själv är gift med en skottska. Såväl ringen på hans finger som hustrun, som står ett antal meter bort, förevisas. Vi önskar varandra en fortsatt trevlig dag och Birgitta och jag återvänder till hamnområdet.



Vi är ett 20-tal personer som embarkerar båten strax före dess avgång, klockan 15.00. Under två timmar ska vi vara på sjön, och när vi nått det område där delfinerna vanligtvis brukar visa sig har det nog gått tre kvart. En avlägsen vattenstråle kommen ur havsytan, avslöjar en val som söker luft.



Skepparen styr dit och förväntningen stiger. ”Jakten” är spännande och det dröjer inte länge innan vi kommer ganska nära en Balaenoptera physalus, eller i vardagslag en sillval. Den kan bli hela 26 meter lång, men denna uppskattades till endast 17.

En mycket tevlig tur om det inte vore för det dj…a discodunket som strömmade ur högtalare, placerade lite varstans i båten. Det var endast under ”jakten” som det var tyst. Vad tråkigt att naturens storslagenhet inte kan vara nog, utan måste förhöjas av det entoniga dunkandet där ljudvågorna fortplantade sig in i plastbänkarna och vidare in i kroppen via sätesmusklerna.

________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.

Minigolf

Igår, tidigt på kvällen, åkte vi till Anfi Minigolf för att ta en match. Det sägs att anläggningen är Europas största, vilket verkar troligt. Med säkerhet är den däremot den finaste jag har sett. I det parkliknande området går man på stenlagda stigar bland prunkande växtlighet. Ett antal vattendammar finns, några med små vattenfall. Ibland korsas vägen av bäckar som då passeras via träbroar. Det är gott om parksoffor och där inte palmerna skänker svalka under sitt bladverk finns det även skydd mot solen vid vissa sittplatser.


Det är naturligtvis en 18-håls bana. Och likt riktig golf så finns idealresultatet för varje hål på ens resultatkort. Det minsta hålet är 10 meter långt och är ett par 2 hål. De längsta är 40 meter och par 7. Totalt 95 slag. Svårigheten består främst i att placera sig rätt inför nästa slag, eftersom banorna ändrar riktning. Bland de olika hindren finner vi också ett antal sandbunkrar.



Priset för vuxna är 5 € och för barn kostar det 3,50 €.


Efter drabbningen satte vi oss ner och släckte törsten, på restaurang Memsaab, på vars baksida man för övrigt också hyr boll och klubbor. Där satt vi och summerade våra kort men min blygsamhet förbjuder mig att berätta vem som vann.



Vi beställde också mat för att ta med oss hem Vi valde en rätt bestående av jätteräkor, lamm, kyckling och chorizo. Det blir ingen recension av maten den här gången, den ska ju ätas nylagad och inte bedömas efter att den värmts upp ett antal timmar senare.

__________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 30 grader.

Picknick i bergen

Mitten på augusti innebär semestertid. Badstränderna är fulla med folk, medan många affärer är stängda och bakom entrédörren hänger skylten ”semester” och med upplysning när de öppnar igen. Men även de butiksägare som inte unnar sig någon ledighet eller vanligtvis brukar ha lördagsöppet, såsom livsmedelsaffärer, stänger tidigare idag eftersom vi har allmän helgdag, Maria Bebådelsedag.

Då bestämde vi oss för att åka på picknik. I kylväskan stoppar Birgitta ner en enkel lunchsallad bestående av: isbergssallad, rödlök, paprika, tomat, serranoskinka, fetaost och gurka samt olivolja. Till det hade vi tänkt dricka öl, apelsinjuice och vatten. Några böcker och kameran stoppar vi ned, sedan är vi färdiga. Våra campingstolar ligger alltid i bilen.

Vi har inte under de senaste veckornas vardagar kunnat använda vår vanliga påfart till motorvägen, eftersom man förstärker en bergsvägg. Men inte trodde vi väl att vägarbetarna skulle vara på plats en dag som denna. Alla andra helger har de ju haft ledigt. Men, omvägen tar bara knappa tio minuter. Vi kör mot Arguineguin och strax vid infarten tar vi av mot Soria. En bra stund kör vi längs dalgången innan det bär uppför. När vi kommit till Soria svänger vi vänster mot Presa de las Niñas. Nu börjar klättringen på allvar. Men det är fin vägbeläggning, visserligen stundtals lite brant och ett antal hårnålskurvor, men jag tycker absolut inte att det ska avskräcka någon. Sceneriet är fantastiskt och varje gång förundras jag över öns variationsrikedom. Efter ytterligare en skyltning, svänger vi till höger och fem minuter senare är vi framme.



Vi plockar ur bilen och sätter oss för att äta vår medhavda matsäck vid sten-möblemanget. Vi är långt ifrån ensamma, det är relativt gott om semesterfirare, många från ön eller fastlandet. Men området är mycket stort och alla kan hitta en lämplig plats i solen eller i skuggan under de stora tallarna.

Efter vi ätit sjunker vi ner i våra bärbara fåtöljer och läser. Framför oss breder det massiva bergslandskapet ut sig runt den uppdämda sjön. Solen skiner och den höglänta vinden svalkar skönt. Vill man inte ta egen mat med sig, finns dryck och enklare tilltugg att köpa av Don Bocata.

Vi kör vägen över San Bartolomé och Fataga hem. Cirka 5 timmar och 8 mil från det vi lämnade San Fernando är vi hemma igen.



_________________________________________________

Vädret just nu: Molnfritt och 27 grader.

Ett läkarbesök

Idag kvart i tio gick jag till vår motsvarighet till vårdcentralen. I våras fick jag någon form av infektion och har sedan dess med jämna mellanrum gjort återbesök. När man pratar med semestrande svenskar säger de, på tal om sjukdomar, nästan regelmässigt ”Ja, sjukvården är ju inte så bra här!” Det är nog avsett som en fråga men det formuleras som ett påstående. Möjligen ägde det giltighet för många, många år sedan, men idag är det snarare tvärt om eller…döm själva.

Vår centro de salud (vårdcentral) ligger i ett nybyggt komplex, ungefär 500 meter från där vi bor. Det är en stor byggnad i futuristisk stil. Det finns en akutavdelning som har öppet dygnet runt, årets alla dagar. Den vanliga vården har öppet måndagar till torsdagar kl 08.00 – 20.00. På fredagar stänger de två timmar tidigare.

Likt i Sverige blir man tilldelad en husläkare. Han undersöker, skriver ut medicin och vid behov remitterar till specialister. Till sin hjälp har han en sköterska. Hennes uppgift är att, vid andra tillfällen, följa upp tillfrisknandet och ta enklare prover, blodtryck, puls, vikt osv. Via datorn följer de sjukjournalen och var och en skriver in resultat, ordinationer och vad det nu kan vara.

Man beställer tid för läkarbesök via telefon. Vill man komma samma dag går det vanligtvis alldeles utmärkt eller längre fram om det passar en bättre. Läkaren hinner nämligen med många patienter på en dag, varför det är lätt att få tid.

Då man vid den utsatta tiden slår sig ner i väntrummer finns det två olika sätt för att hålla reda på ens tur. Ett är att följa den lista som är upphäftad vid sidan om dörren till mottagningen. Där står namn och tid. Det andra innebär att läkaren med jämna mellanrum, öppnar dörren och ropar upp 5-6 namn och sedan går man in efter varandra enligt den följden. I båda fallen uppstår emellertid ett problem: vem är vem? Det enda jag vet är ju att det är min tur t ex efter någon Juan eller Juanita. Nåväl, alla i kön diskuterar inbördes och med ord och gester faställs turordningen.

Om läkaren vill att prover ska tas, fyller han i en blankett och med den i hand går man sedan till receptionen för att beställa tid. Det tar i allmänhet någon dag innan man får någon. Första gången jag fick se minneslappen för provtagning blev jag mycket förvånad. Där stod datum och tidpunkt: 08.57! Hur rimmar denna exakthet med Spanien? Men, naturligtvis blev det inte min tur vid den utsatta tiden, utan i det här fallet tio minuter tidigare. Alla vi som hade blivit kallade stod utanför ett litet rum. Strax innanför dörren satt en kvinna med en massa papper och olika ställ för de provrör som många av oss hade med sig hemifrån. Längre in fanns fyra ”stationer”; en sköterska bakom ett litet bord, en stol till patienten och ett madrasserat underlägg till stöd för armbågen vid blodprovstagning. Där stod vi, säkert 20 personer, alla med blanketter i hand. Många av oss med små rör som vissa försökte smyga med i det längsta i papperspåsar medan andra ogenerat höll upp dem till allmän beskådan. Några med endast ett rör med ett gulaktigt innehåll medan andra hade ett flertal fyllda av laboratorieinnehåll av såväl flytande som fast form. En äldre man kom med en dunk!, säkert inehållande flera liter. Hela hans släkt måtte vara skröplig, för att travestera ett gammalt skämt. Kvinnan innanför dörrposten ropade upp namn i ett hiskeligt tempo. Vi som skulle in krockade i dörröppningen med de som skulle ut. Allt gick på ett par minuter, men rent logistiskt fanns det väl lite att förbättra.

Som ni kanske har förstått är ett läkarbesök här något annorlunda, främst vad gäller flexibiliteten angående tider, lika ofta kommer man in tidigare än utsatt, som senare. Men även det runt omkring. Att man inte har apparater och biljetter som reglerar de väntandes tur (det finns i receptionen). Avsaknaden av sittgrupper och soffbord samt ställ för tidningar representerande alla smaker och intressen. Man sitter och väntar i formpressade gröna plaststolar. Det är allt. Många svenskar skulle säkert ha synpunkter på detta.

Men, alla läkarbesök är gratis vid besökstillfället. Lägger man därtill att medicinen också är avsevärt billigare och konsultations- och vårdköer kortare, så ger det en annan bild än den förlegade.

Till sist, några rader om ett annat besök. Jag hade pratat med läkaren. Fått medicin utskriven och blev ombedd att vänta i ett angränsande rum, i avvaktan på att ta blodtrycket. Jag satte mig på en stol och efter någon minut kommer en annan patient in och förklarar på en närmast obegriplig engelska att doktorn undrar ifall det är ok att han äter frukost! Ja, säger jag, överrumplad och konfunderad och det dröjer inte många sekunder innan såväl mitt som det andra rummets dörr låses med nyckel utifrån. Där sitter jag, kanske 4 minuter, innan det återigen rasslar i det yttre rummets nyckelhål. Sedan blir allt tyst. Genom väggarna och dörren kan jag urskilja ljud efter hur läkaren vecklar upp sin medhavda matsäck och äter. Ytterligare någon stund senare öppnar han dörren intill rummet där jag sitter, trycket kontrolleras och jag går hem. Charmigt va!


_____________________________________________

Vädret just nu: molnfritt och 25 grader