Detta var inledningen till första mötet med Nelson. Det var inte svårt att hitta och inte långt ifrån där vi ställt bilen, fick vi se första skymten av den fransk-inspirerade kiosken och dess ägare. Mitt på torget hade han lagt duken direkt på marken. Iklädd en overall, med mängder av färgfläckar både nya och torra, gick, eller snarare sprang Nelson med ett antal penslar i hand på sitt konstverk i vardande. Med några streck, en klick, en dutt eller några svepande drag växte bilden sakta fram, framför våra fötter. Kom nya gäster hoppade han i skorna, lade ifrån sig penslarna och serverade, med samma intensitet som han målade. Men lika ofta när inspirationen tog överhanden, lät han stamgästerna hjälpa till, vilka hade en viss vana av att servera sig själva.
Hit kom jag ofta. Ibland ensam, andra gånger med Birgitta. Men även tillsammans med bekanta eller de gånger vi var ditbjudna för att träffa Nelsons vänner. Vi satt vid kaféborden eller de i hast formerade långborden, allt efter omständigheterna.
Från första stund trivdes jag här. Vissa känslor går svårligen att beskriva med ord. Men ett par händelser kan måhända ge en illustration till trevnaden.
En kväll sitter Birgitta och jag vid ett av borden. Uppkrupen på en barstol, sitter en man i 30-års åldern. På bardisken har han lagt ett fång rosor. Jag hör honom säga något till Nelson och strax därefter reser han sig. Med bestämda steg går han till rosenrabatterna som vetter ut mot gatan. Ur bakfickan tar han fram en sekatör, väljer bland blommorna i häcken och klipper av de som fått nåd inför hans ögon. De han nyss plockat lägger han bland de andra och dricker sedan ur det glas som Nelson fyllt på medan han var borta.
”Vad gör han?”, frågar jag Nelson.
”Jo”, svarar han och fortsätter ”han får egentligen inte dricka för sin fru och för att inte hon ska bli arg på honom så tar han rosor med sig hem. Ju fler glas desto mer rosor”.
Ännu en gång upprepas detta. Först beställer han ett glas till. Därefter letar han efter lämplig botgöring. Där sitter han så en stund. Jag ser honom lägga en ros åt sidan. Han ber Nelson om en bit cellofan och lindar sedan detta noga runt skälken. Han reser sig, tar med sig alla blommorna, stannar till vid vårt bord och ger den ensamma rosen till Birgitta. Han säger något till oss, sedan går han hem. Vi bad Nelson tolka och vår nye vän hade sagt att Birgitta fick rosen ifall hon inte heller tyckte om att hennes man tog ett glas, då och då.
Vid ett annat tillfälle hälsade jag på själv. Klockan var lite mer än tolv på dagen. Vi är inte många, en knapp handfull gäster. På några stolar längre bort sitter en man och spelar gitarr. Han är målare, född i Argentina och har lite tid över, från det arbete han helst skulle vilja slippa. Med en otrolig stämma sjunger han till sitt eget spel, vilket visar sig vara argentiska sånger. Medan jag njuter i fulla drag, går på väg mot oss från motsatta sidan av torget apotekaren, som nyss lämnat sin affär för ett litet avbrott. Han är en regelbunden gäst. Han får automatiskt det han brukar dricka och det dröjer inte länge förrän han deltar i sången med sin andra-stämma. Det är november, varmt ute och bladen på de stora lagerträden skyddar behagligt mot direkt solljus. Jag summerade hastigt alla mina intryck och jämförde med de svenska förhållanden jag lämnat för inte mer än tre månader sedan. En känsla av stort välbehag, men även märklig, gränsande till overklig.
Jag skulle kunna fortsätta en god stund, men jag har för avsikt att återkomma till Agüimes. Det finns så mycket att berätta.
Det var mycket arbete med att sköta kiosken. Det ekonomiska utbytet stod inte i proportion till insatsen och dessutom inkräktade det på möjligheten att måla. Det var bakgrunden till att Nelson beslöt att sälja kiosken. Jag förstår honom, men det är inte utan att jag saknar den tiden. Jag saknar torget, med kiosken, en plats som för mig aldrig kan bli densamma utan Nelson. Men med eller utan honom; res dit! Upplev staden, strosa omkring i den gamla stadsdelen. Betrakta alla konstverk, njut av den gamla stadsbebyggelsen.
På första bilden ser ni kiosken; Nelson bakom och Birgitta framför bardisken. Andra fotot visar tavlan jag beskrev i färdigt skick. Upphängd på en utställning i San Fernando. Längst ner ett kort taget i en av de många gränderna.
__________________________________________________
Vädret just nu: Molnfritt och 25 grader.
