Sen förmiddag har jag tagit för vana att promenera. En sträcka som i raskt tempo tar en dryg timme. Jag försöker göra det dagligen, oavsett väder. Uttrycket ”i ur och skur” passar väl inte på våra förhållanden, men det är en avsevärd skillnad på att gå turen, som delvis är ganska kuperad, i 25 eller 35 grader. Jag går också alltid exakt samma rutt för det gör det lättare att ostört fundera, vardagsfilosofera om man så vill. Under dagens motionspass reflekterade jag över canariernas respekt för polisen och formulerade tankarna och vissa minnesbilder i ord, för att skriva ner dem ikväll.
Gemene man har som sagt stor respekt för polisen. Alltifrån trafikpolisen till Guardia Civil. Det finns gott om poliser och de syns överallt och stickprovskontrollerna i trafiken är otaliga. Minsta vink med handen eller ljud från deras visselpipor, som är ett uttryck för tillrättavisning, åtlyds omedelbart. De ger också ett tufft intryck. Oavsett om de patrullerar till fots, färdas i bil, sitter på sina motorcyklar, kör scooter eller till och med kommer cyklande i kortbyxor och hjälm. Det finns en auktoritet som skiljer sig avsevärt från den svenska motsvarigheten. Det är svårt att se att Astrid Lindgren skulle valt att gestalta polisen som hon gör – de som tafatt och inte så litet töntigt jagar busiga småbarn runt Villa Villerkulla i boken om Pippi Långstrump - om hon vore spanjorska.
Men med detta sagt ter det sig paradoxalt att canariernas bristande laglydighet är lika uttalad! Här finns gott om förbudsskyltar, men jag tror inte att en enda efterlevs. Jag kan ta parkeringen vid Melonerasstranden som exempel, men det är likadant över hela ön. Ner mot havet leder en återvändsgata som slutar med en rondell. Denna har generellt stoppförbud. Därtill är det markering i vägbanan och skyltar som anger taxizon och plats reserverat för handikappade. Hela vändplatsen är alltid smockfull med bilar, vars ägare bekymmerslöst solar och badar i timtal och på helger mer än halva dagar, medan halta och lytta och taxichaufförer får se sig om efter ett annat ställe att parkera på.
I detta sammanhang mindes jag en händelse för sex månader sedan, då jag önskade att Birgitta vore mindre ambitiös i sin iver att assimileras till vårt nya lands sedvänjor. Hon skulle hämta mig med bilen och jag hade väntat några minuter över den överrenskomna tiden, när hon ringer mig. Det första hon säger är: ”bli nu inte arg”. En onekligen olycksbådande inledning. Jag har hört den förut och det brukar innebära rejäla fakturor från bilverkstadens plåt- och lackavdelning. ”Vad har hänt”, frågar jag. ”Jag står bredvid några poliser”, får jag till svar. ”De skriver ut böter. Jag skulle svänga ut mot Arguineguin, där var en stoppskylt, det gjorde inte jag”, fortsatte hon märkbart stressad. ”OK, kom så fort du kan”, svarar jag. En stund senare kommer Birgitta, går ur bilen, ler mot mig och säger: ”jag fick rabatt!” Boten löd på 150 €, men betalade man inom 30 dagar fick man dra av 30 procent. Vilket underbart land!
På samma tema gjorde jag mig själv också skyldig till en försyndelse. Jag parkerade utan att betala för p-biljett. En dålig vana jag har sedan tidigt 70-tal. Under en av de främre vindrutetorkarna låg en böteslapp, men också ett pyttelitet kuvert med skrivna instruktioner på. Där stod att om jag betalade avgiften i efterskott och lade ner kvittot i kuvertet och stoppade det i en lucka på parkeringsautomatens framsida, så skulle jag slippa böter.
Det måste vara ett uttryck för det katolska synsättet. Synda – några Ave Maria – sedan är allt klart. Nästa steg blir nog att konvertera.
Vi har ju våra söner kvar i Sverige och vi ringer och skriver med jämna mellanrum. Jag hämtar avslutningsvis följande, ur ett brev jag skickade strax efter vi flyttat till vår nuvarande bostad.
// Där vi bor, finns på flera ställen stora skyltar uppsatta med fyra förhållningsregler som gäller inom området. Inga djur, inget bollspel, inga motordrivna fordon samt tystnad efter kl 10 på kvällen. För att allt ska vara lättförståeligt kompletteras texten av symboler på hund och boll etc, alla överstrukna med kraftigt kors i rött. När vi gick med mäklaren tidigare påpekade han också vilken lugn stadsdel det var. Vi har nu bott här ett antal nätter med följande erfarenhet. Vi har inom en snävt hållen radie kunnat räkna till 4 hundar och en gris! En stor svart av typ hängbukssvin. Grannen till vänster har en motorcykel som parkeras utanför tomten och mittemot har en storfamilj basketkorg och fotbollsmål utanför dörren och barnen ( ibland även vuxna ) uppvisar en livsglädje och träningsvilja som stundtals är imponerande. Däremot är det tyst som stadgats. Troligen är folket så slut efter att ägna hela dagarna åt bollspelande och jagandes allehanda djur att de stupar i säng. Vi trivs dock alldeles utmärkt. //
